Publicerat i mst april 2011

Förr i tiden fanns familjeläger på Hummelholmen. Vi var några familjer som ville svara på det konkreta behov som vi tyckte oss finna hos barnfamiljerna. Vårt koncept var enkelt: barnskötsel, gedigna interaktiva studier av skriften, god mat, kaffe och spontana samtal, sport och hantverk, och på kvällarna musikcafé med inbjudna samtals- och musikgäster. Var och en av oss i arrangörsfamiljerna hade ett eget ansvarsområde. Varje torsdag hade vi fest. En sådan torsdag lärde jag mig innebörden i Jesajas ord: ”den som tror håsar int”[1]. (”He who believeth does not hasten”)

Vi var inte de första som i SBUF:s namn ordnade familjeläger, men vi var de första som förlade tyngdpunkten till möte och samverkan. När jag talar om ”möte” menar jag inte tältmötet, jag menar de livförlösande processer, detta påtagliga liv, som Martin Buber karakteriserar med orden ”allt verkligt liv är möte”, möten mellan människor av alla åldrar, möten med naturen och möten med ”det eviga Duet”. När jag i början av 1980-talet i Jakobstad började förkunna torget som plats för mötet, kommenterade en fullmäktigeledamot: ”nu har a blivi alldeilis pöllo hadi Wingren…. möötin på torji… int får man ju na tält att halldas tär…. veit a int att torji luutar…!

Några år innan vi övertog ansvaret för familjelägren hade en ”i hela Amerika välkänd evangelist” i kostym, med vit skjorta och slips en sommar skött om undervisningen. Hans förkunnelse behövde lägergårdens talarstol och talarstolen förvandlades under veckan till det yttersta beviset för trovärdigheten i det evangelium han förkunnade. Tung var den men på hans befallning bar vi den dag efter dag mellan lägergården, en liten hydda och mötestältet, kanske på samma sätt som när lärjungarna bar Jesu predikstol upp på berget den gången han skulle prisa dem saliga som sörjer, längtar och likt leran låter sig formas… eller när hans predikstol där vid Genesarets sjö så slarvigt spikades fast i botten på Simon Petrus fiskebåt, att hela båten höll på att sjunka… eller när Jesus i templet välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, varefter lärjungarna påpassligt och käckt bar in predikstolen i templet och Jesus från den kunde utropa: ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

På våra familjeläger användes inte lägergårdens predikstol, men vi hade fest varje torsdag. Varje torsdag berikade Janne H lägret med sin närvaro och lägerkocken fick ledigt. Vi åt helstekt gris, ugali, heta chilirätter… nämn vad ni vill. Ett år åt vi hangi. Hangi uppenbarade för mig trons vila, detta att inte håsa, och insikten att Guds rike blir till i det fördolda och att lönen för mödan är glädjen vi får. Hangi är maoriernas specialrätt.

Maoriernas förfäder paddlade 800 år e.kr i kanoter över Stilla havet från Polynesien till det nya land som senare kom att heta Nya Zeeland. Här livnärde de sig på jakt och fiske och odlade frön och plantor som de tagit med sig hemifrån. Maten tillagade de i jordugnar. Så gjorde också vi på Hummelholmen.

Alldeles som maorierna grävde vi således ett stort hål långt ned i marken och i detta hål lade vi ned heta stenar, sänkte ner maten och täckte över allt med jord. Att säga att vi grävde ett hål är inte sant; vi grävde fem, ty lägerdeltagarna var många: etthundratjugo personer medräknat kvinnor och barn.

Vi började alltså med att gräva fem gropar. Dessa gropar täckte vi sedan med travar av en meter långa björkvedsklabbar över vilka vi i hönsnätskorgar spände fast stora stenar. Att gräva en grop är tungt; att gräva fem gropar är mödosamt; att göra detta i trettio graders hetta är olidligt och mycket oförståndigt med tanke på den egna skröpligheten och brandfaran. När det var klart tände vi bålen som sprakande likt kättarbål påminde oss om att livet är en förtärande eld som slocknar när ingenting mer finns att förtära och Thanatos, nattens son, vänder facklan upp och ner.

När allt hade rasat ner i groparna skyfflade vi dödsföraktande bort glöden ur härdsmältan, skyddade mot den brännande hettan av Nils J W och fru W d.ä., tillförordnade skyddsänglar, som utan att förtröttas sprutade vatten över oss på det att vi inte skulle gå förlorade.

Efter det bäddade vi in stora mängder av nötkött, griskött, höns, rotfrukter och lök i korgar fodrade med kålblad, fem korgar, var och en korg för sin grop, täckte korgarna med handdukar och juteväv, skyfflade med spadar tillbaka jorden som när man skottar igen en öppen grav efter ett sista farväl, och slutligen: likt profeten Elia på berget Karmel befallde vi att vatten skulle bäras fram, sex ämbar per grop, sammanlagt trettio ämbar vatten.

Därefter blandade vi till såserna, tomatbaserade såser med mycket lök och vitlök, mängder av zaziki, svalare gräddfilsbaserade såser och mycket, mycket mer.

Såsom avvanda barn i moderns famn bidade vi sedan i förtröstan.

När skuggorna blev längre spred sig otålighet och oro i lägret och hövdingarna i menigheten började knota och längta efter köttsoppa. ”Var är detta ni utlovade? Är det så att vi alla som är samlade här skall svälta ihjäl? Har ni gjort detta tidigare, när får vi mat?”. Den mannen Janne H knäböjde i saktmod vid en av groparna, berörde varligt den varma marken med sin handflata liksom när den älskande smeker sin älskade, lyfte upp sina milda ögon mot den spörjande och sade: ”efter femtio till femtiofem minuter skall ni få mat”.

Så blev det. Efter femtio minuter grävdes gravarna upp på nytt, korgarna öppnades och vi förnam en lugnande doft av ljuvlighet. Det blev en sagolik anrättning. Det som i ringhet sattes ned uppstod i härlighet och profetens ord besannades: ”den som tror håsar int”.

Själv hann jag aldrig njuta av min möda, men glädjen jag fick var så stor att den kanske räcker ända in i himmelen.