Patrick Wingren kandiderar till EU-parlamentet. Hans valslogan är ”ansvar befriar”

1997 skrev jag texterna till Generalplanen för Jakobstad. Jakobstads fullmäktige godkände generalplanen 1998. Texterna känns just nu 12 år efteråt, både tidlösa och angelägna. Avstånden ökar, alieneringen tilltar. Konturerna av Orwells ”storebror” – eller Dostojevskijs ”Storinkvisitorn – blir allt tydligare i Finland och Europa. Direktiven haglar över oss: direktiv om form och storlek på gurkor, direktiv mot helmjölk i skolorna (ytterligare kanske mot den alltför feta modersmjölken), snusförbud (trots att den mångfalt farligare röktobaken tillåts). Med fildelningen som förevändning har vi snart ett datalagringsdirektiv där operatörerna tvingas lagra alla telefonsamtal, mail, sms, mms, all internetttrafik: statens totala kartläggning av befolkningen, den totala nedmonteringen av det mänskliga värdet.

Patrick Wingren talar om den enskilde människans ansvar för det liv hon har att leva. Detta omfattar väsentligt ansvaret för allt liv.

Nedanstående är ett direkt utdrag ur kapitlet om ”förvaltaren”

FÖRVALTAREN

Jakobstadsbon är förvaltare av Jakobstad. Förvaltarskap är tjänande, att råda över staden i en bestämd historisk situation. Att råda över betyder också att utveckla.
Förvaltarskap innebär inte äganderätt, endast besittningsrätt och bruksrätt. Förvaltaren kan inte köpslå om sin stad, endast verka i den, men göra detta på ett sådant sätt att han kan själv förverkligas: blir jakobstadsbo i ordets djupaste betydelse och genom denna process också världsmedborgare. 
Jakobstadsbon är inte spelare vid ett spelbord. Han är på en och samma gång spelare, spelbord, kortlek och insats. Försvinner han från scenen upphör allting. Han är därför stadens största resurs. Hans förståelse av sig själv och hans attityd till den stad han är satt att förvalta är av vital betydelse för stadens framtid. Jakobstads uppgång eller nedgång beror på honom, han bestämmer sitt och stadens öde.
Vårt sätt att se på Jakobstad avgör vår mentala hälsa. Kännetecknande för oss är att vi egentligen inte orkar existera annat än med framtidsperspektiv. Ifall vi inte tror på en framtid är vi förlorade. Tillsammans med framtiden förlorar vi vår andliga hållpunkt och förfaller både kroppsligt och själsligt.
Djupare sett handlar det om meningsfullheten i tillvaron och meningen i tillvaron finner vi i våra relationer till andra människor, miljön och till den kraft som inom oss och utanför oss hela tiden gör sig påmind. Vi måste därför bejaka vår mänsklighet och betrakta oss själva i alla dimensioner, den sociala, den kulturella och den kosmiska. En meningsfylld tillvaro hittar vi endast där det finns livskraft i förhållandena mellan det psykiska, fysiska och det andliga och detta är möjligt endast i lokalsamhället, i stadssamfundet. Meningsfullhet handlar om ansvar, gemenskap och skapande.

ANSVARET

Ansvarigheten är människolivets egentliga väsen. Den är förbunden med människans frihet och bygger på insikten att var och en människa är oersättlig eftersom var och en människa är unik; att varje individs uppgift är lika unik som individens speciella möjlighet att fylla denna uppgift. Ansvarigheten är den tyngd som håller samman den värld människan skapat åt sig. På samma sätt som ett skröpligt valv förstärks genom att man ökar den vikt som vilar på det så att delarna fogas samman, så blir Jakobstad starkt endast genom ett ansvar som alla Jakobstadsbor delar.

Problemet just nu – och detta är självfallet ett universiellt problem – är att stadens invånare som enskilda och i en mångfald sociala, kulturella och religiösa grupper överlämnat delar (alltför stora delar) av det gemensamma förvaltarskapet åt sina valda representanter och tjänsteinnehavare inom den kommunala administrationen.
I takt med att maktdelegeringen ökat har ansvaret hos stadsborna minskat. Detta innebär risk för att livet förlorar i mening och i och med detta öppnas portarna för likgiltigheten, ledan och destruktiviteten. Meningen i livet är fördold i människans frihet; friheten är historiens skapande subjekt. Men friheten är svår, den är en tung börda och de flesta mänskor älskar alls inte friheten och söker den inte heller. Frihet är nämligen att inta en bestämd hållning gentemot betingelserna, verkligt fri är därför endast den som är ansvarig.
Stadssamfundet kan inte skänka stadsborna mening i tillvaron på annat sätt än genom att öka deras rätt (och skyldighet) att själva ge svar på de frågor livet ställer dem, att göra dem ansvariga. Häri liknar samhällets ansvar föräldraansvaret, vars primära mål är att fostra barnen till självständiga individer som älskar den värld de lever i och därför själva är redo att axla ett föräldraansvar. Kommunalpolitikens främsta uppgift borde vara att se till att det också i framtiden finns en fungerande kommunalpolitik. 
Den nya situationen i Europa aktualiserar just nu frågan om stat, region och kommun och i samband härmed frågan om lokalt självstyre. Hittills har kommunerna i stor utsträckning varit starkt styrda av statliga regleringar, vilket lett till att kommunalpolitiken kommit att präglas av partipolitik och ideologier med förankring i den centraliserade makten. Frågan om kommunal självständighet ger oss möjlighet, kanske till och med tvingar oss att problematisera begreppen kring den representativa demokratin och ifall möjligt, förnya denna utifrån gemenskapens väsen, dvs. ur en nyfödd förståelse för de element som kan förverkliga en sann mänsklig gemenskap. Grunden finns här i förhållandet mellan individ och kollektiv.

GEMENSKAPEN

Individ och kollektivEndast människan lever i världen; endast hon kan forma sin värld, besjäla den och bygga in kontinuitet i den. Vår tid är den alienerade utanförmänniskans tid, tiden när den anonyma människan dagligen försvinner och upplöses i flocken. Utvecklingen har gått i två riktningar: mot en extrem individualism och en extrem kollektivism. I vardera fallet leds vi bort från det djupt mänskliga, från det unika i var och ens väsen och från behovet av interpersonlig sammansmältning. Individualismen och kollektivismen leder till social hemlöshet, världsvånda och livsångest.
Från ett sådant tillstånd kan inget positivt komma.
Förvaltarskap innebär utveckling och varje utveckling är beroende av fria, kreativa individer. Individen, den enskilda jakobstadsbon, är viktigare än jakobstadsborna som kollektiv. Endast den enskilda tror, hoppas, älskar, endast den enskilda drömmer och drivs av längtan. Som enskilda föds vi med, för var och en av oss, särskilda egenskaper och möjligheter att uppnå det sanna människovarat på en, för var och en av oss, särskild, egenartad väg. Som enskilda dör vi och inget allmänt kan förstå eller trösta oss i den stunden.
Den enskilde är oersättlig därför att var och en är unik. Den enskilde är förmer än det allmänna, men därmed är inte allting sagt. Den enskilde som är isolerad från gemenskapen är ingenting. Endast den som underordnar sig det allmänna är förmer än det allmänna. Individen är inget helt, blott en del. Men hemligheten finns förborgad i detta att ju mer unik en människa är, desto starkare är hon medveten om att hon endast är en del, desto mera är hon medveten om gemenskapens betydelse.
Den viktigaste frågan i Jakobstad är därför frågan om det är möjligt att åstadkomma en kreativ stadsgemenskap med fria individer, vilka just i gemenskapen kan odla det bästa inom sig och utvecklas till personligheter med djup samhörighetskänsla och stark identitet.
Gemenskap handlar om mellanmänsklighet, om det som finns mellan människor.
Det finns ingen andlig utveckling som inte skulle vara beroende av materiella förutsättningar och till gemenskapens väsen hör att den måste ha en praktisk påtaglig bas. Idéer och före-ställningar som inte lyckas skriva in sig i rummet, bli till gator, torg, parker och byggnader, tenderar att dunsta bort. Liksom en familj behöver hus och hem, måste stadsgemenskapen ha ett stadsbygge. En högre utvecklad stadsgemenskap förutsätter ett förfinat och mera komplext stadsbygge.
Stadsbyggandet kan vara den process där gemenskapen bildas, där det mellanmänskliga äger rum. Stadsbygget kan bli den gemensamhet som förbinder stadsborna med varandra och stärker deras självkänsla. Men för att så skall ske måste stadsbyggnadsfrågorna göras till verkliga kommunalpolitiska frågor och i samband med detta måste stadsborna ges rätt och skyldighet att individuellt och kollektivt påverka sin livsmiljö.
Gemenskapen förutsätter jämlikhet, total jämlikhet mellan individer av olika kön, raser, åldrar och med olik social, religiös och politisk tillhörighet.
Hittills har vår föreställning om verkligheten rört sig i en manlig – faustisk dimension, helt kontrollerad av förnuft och kunskap. En bärkraftig utveckling kräver ett helt nytt tänkesätt, en ny förståelse för livet och livsprocesserna. Det förlösande i kvinnans väsen, hennes intuition och omsorg, och hennes förmåga till helhetssyn måste därför kopplas ihop med det manligt rationella tänkandet och handlandet, med mannens jagande efter bilder i ständig förvandling. Endast så kan den dynamik som finns i kraftfältet mellan det manliga och det kvinnliga befrias och aktiveras, så att visdom uppstår och det sanna människovarat förverkligas. 

SKAPANDET

Skapandet är inte en mänsklig rättighet, snarare en skyldighet. Det är människans plikt att förhålla sig skapande till sin värld.
Världen är mer än logik. Logiken, fast den är en del av världen är inte världen. En ordnad värld är inte världsordningen. Världen är skapelse. Att vara människa kräver därför mycket mer än att tillägna sig objektiva kunskaper. Det handlar om att självständigt använda dessa kunskaper. Därför förutsätter ett sant förvaltarskap kreativitet.
Endast individen kan skapa, liksom endast individen kan tro, hoppas och älska. Skapelseprocessen har därför en individuell personlig prägel. Men det som gäller för tron, hoppet och kärleken gäller också för skapelseakten. Den är riktad mot det som har en allmänmänsklig – mellanmänsklig karaktär. Skapandet är aldrig självupptagenhet. I stället är det en väg för människan att träda ut ur sig själv. Egoismen förkväver, självutgivelsen befriar.
När människan skapar justeras hennes förhållande till världen och världens förhållande till henne. Det är ett känt faktum att människans sökande efter mening i livet ger upphov till inre spänningar i stället för jämvikt. Det är också uppenbart att just denna obalans är den nödvändiga förutsättningen för mental hälsa. Den psykiska hälsan är beroende av spänningen mellan vad man redan uppnått och vad man bör uppnå, dvs. av klyftan mellan vad man är och vad man borde bli. När mänskan är nöjd ligger liknöjdheten, likgiltigheten, ledan på lur. Det är när människan strävar efter att justera sitt förhållande till världen som skapandet börjar äga rum och i denna process mår människan väl. Den ursprungliga betydelsen av det engelska ordet lycka (happiness) är synonym med termen justera, rätta till. Skapandet övervinner ledan. I skapandet övervinner människan slaveriet under det utvändiga.
När människan skapar förvandlas hon själv. Genom skapandet förverkligar hon sig inte själv, men skapandet förverkligar henne. Skapandet innebär omvälvning och förhöjande av hela hennes väsen.  
Varje människa är skapande.
Det är en allmän missuppfattning att kreativitet skulle vara förbehållet människor som sysslar med ”kulturellt” skapande, skapande av vetenskap och konster, skapande av konstnärliga verk, skrivande av böcker etc. Det är i stället så att alla människor har en potentiell möjlighet att handla kreativt på alla områden som stämmer överens med respektive människors egen förmåga, skicklighet och kunskap. Människans krafter är obegränsade. Det finns inga gränser för vad hon kan skapa inom konsten och vetenskapen men också i det sociala livet. Skapandet gäller för kommunalpolitiken och affärsmannen i lika hög grad som för konstnären och uppfinnaren.
Kreativiteten förutsätter tre saker: frihet, lek, kommunikation.

Frihet

Så länge människan är fri är hon skapande. I friheten finns hemligheten om människan och hemligheten om världen förborgad. Allt i det mänskliga livet måste därför prövas utifrån friheten. Detta gäller individen i förhållande till den sociala gruppen, samhället och den allmänna meningen. Att inskränka friheten är alltid en fientlig handling mot individen och mot skapandet. Frihet är inte självupptagenhet, individualism; den är öppenhet, kommunikation och skapande, skapandet av gott och ont. Och just här ligger frihetens problem, och här kanske man hittar förklaringen till att varje samhälle tenderat att vara fientligt inställt till friheten och benäget att förneka individen. I de samhällen där dessa tendenser gått så långt att de övergått i tvång och individen assimilerats i massan, börjar emellertid sönderfallet av samhället självt. Frihetens väg är därför svår att vandra. Friheten är den tyngsta av alla kategorier, men här finns livets mening och här sker skapandet.

Lek

Människan blir otillfredsställd när hon endast är hänvisad till det nyttiga. Till och med djuren vill mera än att äta, dricka och sova. Det samhälle vars enda syfte är att upprätthålla ett bestämt ekonomiskt system, vissa materiella värden är därför i grunden ett människofientligt samhälle. Uttrycket för en längtan efter något annat – både hos djuren och hos människan – är spelet och leken. Hos djuren stannar det därmed. Den uppluckrande, frigörande leken hos människan sträcker sig emellertid längre. Samtidigt som den är ett värde i sig är den en förgård till de skapande krafterna i människan.
Två ansedda fysiker, David Bohm och David F Peat, tar upp frågan i en bok om ordning och kreativitet i liv och vetenskap. De menar att dagens vetenskap, teknologi och byråkrati gör mer skada än nytta och de pekar på nödvändigheten av en ny kreativ strömning som skulle  skapa nya ordningar i det sönderfall som råder. De framhåller att det verkligt djupa tänkandet uppstår vid mental lek och att ”tänkande som försöker undvika lek i själva verket spelar falskt med sig själv-… lek tycks tillhöra tänkandets innersta kärna” skriver de.
Leken löser upp förnuftets rationalitet. Förnuftet som analyserar och klassificerar är funktionellt. Dess syfte är inte att tjäna upplevelsen, den tjänar sig självt och löper därför ständigt risk att förstärka vederlagda tankemönster och deterministiska föreställningar. När förnuftet inte förnyas genom lek ligger ledan på lut. Vår värld blir det inferno som Dante i sin gudomliga komedi beskriver som hopplöshetens plats.
Leken tjänar förnyandet av tanken. Den hjälper oss att göra sanna erfarenheter, dvs. att varsebli verkligheten i dess omedelbarhet, att gå in i verkligheten som den är och identifiera oss med den. I leken finns därför visdomen förborgad.

Kommunikation

Allt sammanhänger med allt annat. Så hävdar vetenskapen. Individen får värde endast i relationer. Fysikerna säger att subatomära partiklar inte är ”ting” utan samband mellan ting, och dessa i sin tur är sammankopplingar mellan andra ting. Sociologerna säger att en mänsklig individ som inte står i ett interaktivt förhållande till andra mänskliga individer saknar verklighet. Isolering innebär förnekelse av livet, och den människa som inte kan eller inte vill kommunicera mår illa. Förmågan att kommu-nicera, att leva i ömsesidighet med om-givningen, är för en människa tecken på liv och hälsa, på livslust och kreativitet. Och det är i sanning så att kreativiteten flödar ur en fri och öppen kommunikation.
Människans främsta kommunikationsform är språket, livets mest vitala uttryck. När en män-niska med hela sitt väsen tilltalar en annan människa är detta tal likt en ny skapelse. När flera människor i ärlighet och uppriktighet talar med varandra kallas detta tal samtal, dialog. Ordet dialog betyder ”ordet mellan” (dia = mellan; logos = ord, språk). Dialogen är den enda kommunikationsform som kan göra en mänsklig gemenskap möjlig. Språkets väsen förutsätter en ömsesidig relation mellan människor och det äger kraft att skapa denna ömsesidighet. I dialogen, i det sanna ordet mellan människor, finns skapande energi. När människor möts i samtal handlar det i själva verket om kärlek, hopp och tro. En fri dialog är därför ett av de effektivaste sätten att komma ut ur den kris som samhället står i, och som innebär att fundamenten för gemenskapen vacklar. Samhälle betyder ”den gemensamma grunden”, ”den gemensamma (berg)hällen”.
Samhället är skapat av människor som lever tillsammans i lagbundna relationer. När lagarna och förordningarna tappar sin mening börjar upplösningen. Vi lever i en tid av anarkistiskt ifrågasättande av tankar och värden. 
Förlusten av de objektiva lagar som var avsedda att göra oss moraliskt tillräkneliga, och av system vars ursprungliga syften var att underlätta livet för oss, är i många avseenden sunda reaktioner. Reaktionerna är berättigade därför att lagarna, normerna, systemen inte längre förmår uppfylla sina funktioner utan i stället bara ökar den allmänna förvirringen. Men att bara förneka räcker inte till; förnekelsen skapar ingen riktning i möjligheternas malström. Det som nu behövs är att vi tillsammans finner vägar till nya värden, till en ny uppfyllelse av lag. I själva verket finns bara en väg, dialogen.
Administrationens stora uppgift är därför att skapa förutsättningar för en öppen och förutsättningslös dialogbaserad kommunikation mellan de olika delarna av administrationen själv, men också mellan administrationen och de övriga delarna av stadssamhället. Detta är inte speciellt lätt eftersom vi inte är vana att samtala i dessa sammanhang. Det meka-niserade och sönderdelade samhället präglas av ord som för länge sedan förlorat sin betydelse och av abstrakta koncept vilka tenderar att förvandlas till slogans som bara ökar klyftorna mellan människorna och mellan grupper av människor.
Genom dialogen kan vi på nytt finna sanningen om oss själva och världen och upptäcka lagar och system som vi kan binda oss själva vid. Ett verkligt samfund kan uppstå ur det som vi som stadsbor tillsammans kommit underfund med, genom det fynd vi tillsammans gjort (samfund = ett gemensamt fynd). Genom dialogen och endast genom den kan samhället besjälas på nytt.

SLUTORD

Jakobstadsbo blir man. Ingen är det i verklig mening endast genom mantalsskrivning. Därtill krävs hårt och medvetet arbete. Staden kan förliknas vid ett konstverk eller vid ett konsthantverk som stadsborna tillsammans ständigt arbetar på. Ett verkligt hantverk kräver skicklighet, mästerlighet och mästare blir man endast genom egna, hårt förvärvade er-farenheter. Ingen blir mästare genom att titta på och ”uppleva”, endast genom att leva sig in i det man gör, genom att själv göra erfarenheter, genom hårt arbete.

Att tala om staden som ett konstverk innefattar självfallet mycket mer än stadens fysiska gestalt. I själva verket handlar det om att bemästra de sammanflätade principer som, utifrån de djupaste mänskliga behoven, får staden att fungera och utvecklas.
I denna process spelar emellertid stadsbygget en avgörande roll. Ingen känsla eller tanke äger bestånd som inte förmår skriva in sig i rummet, bli till byggnader, gator, torg etc. Henri Lefebvre säger därför, att vi med oss själva som insats (”med det mänskliga som verk”) måste skapa kvalificerade platser, platser för möte, verk och lek, platser där utbytet inte endast är beroende av varan, kommersen eller profiten. Endast så äger stadssamfundet bestånd, endast så finner människan mening i tillvaron. Det sanna människovarat handlar om förvaltarskap.