Den dag Tyra fyllde två år fick hon en uppenbarelse. Om den var från Herren eller Hindraren[1] vet vi inte. Det kan ha varit som för Magdalena från Forsby, hon som brukade hjälpa folk med att tippa och som inte sällan tippade rätt. Hon hade den gåvan. Magda steg upp under ett vittnesbördsmöte i Betania… eller Elim – jag minns inte så noga – och sade: ”tå sa Gud ti me… eller var é jäävuln… ja tror noo att é va Gud… men he kuna ha vari jäävuln… nå hu som helst… så tè sa á”. För Magda spelade det ingen roll vem som sade det som sades. Inte heller för Tyra vårt yngsta barnbarn. Den 25 maj fyllde hon två år. Den dagen yttrade hon något hon aldrig sagt förut och inte heller efteråt. Hon upprepade gång på gång: ”fattig dör jag här”.
Oavsett ingivelsens källa innehöll den sanningen att vi inte kan ta med oss något när vi dör. Inte heller kan vi komma tillbaka för att titta på vad vi åstadkommit. All vår möda är likt dimman, allt blott ett flängande efter vind. Människans dagar är plågsamma, krångelfyllda är hennes värv, säger Salomo. Då såg jag, säger han, att det för människan inte finns något som överträffar glädjen i själva arbetet, ty detta är hennes del. Nakna kastas vi på jorden för att, som Plinius den äldre säger det, ”snyfta och gråta”. Dan Andersson skaldar om bleka mödrar som föder oss till en vild och evig längtan och om att vårt första jämmerljud stiger ur bekymrens födselvånda. På berg och slätter slängs vi för att tumla om och leka, och vi leker älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Detta är vår del. Så är det när det är som bäst. Så är det att älska.
I kvällningen efter en av sommarens hetaste dagar, då när dagen begynte svalkas, glödklotet anträdde sin färd ner i det skimrande havet och skuggorna veknade, hörde jag en porlande frisk sång som genom sin oavsiktlighet vida överträffade sirenernas. Likt Paulus såg jag ingenting, bländad som jag var av solen och speglingarna på vattnet, men rösterna hörde jag och orden kunde jag urskilja.
”108 kittlar med ris på vår spis
108 kittlar med ris
och blir jag sugen på ris möjligtvis
så har vi ris på vår spis”
”My Girl” höll på att angöra hemhamnen. Maria, 9 år, och hennes kompis Alexandra satt på fördäck och sjöng för full hals. De hade börjat med 1 kittel. Nu var antalet 108. Så länge tar det att åka från Gamla Hamn till Furuholmen.
”My Girl” är 76 år gammal, en motoryacht i mahogny med förkajuta och akterruff. I förtiofem år var hon förlorad, blott en legend.
I december 2005 återlöstes hon och i maj 2006 kom hon hem.
Bror Schauman, direktör för Schaumanbolagen, lät bygga ”My Girl”. Hon levererades och sjösattes i juni 1930. I augusti samma år drabbades han av en häftig sjukdomsattack och dog. Ivar Nars, som senare kom att bli min svärfar, köpte båten av Bror Schaumans änka Agda.
Jag minns My Girl från mina tidigaste barndomsår. Den låg skinande mörkt rödbrun med glänsande beslag på redden utanför Furuholmen, där vi nu bor sedan 1975. Familjerna Nars och Wingren var goda vänner och jag kommer ihåg flera resor till Mässkär och Hälsingören. 1946 var hon del av den konvoj som förde Betaniakören på den famösa resan till Umeå. Ivar var då, som alltid båtens kapten, men båten sköttes oklanderligt av sönerna Karl-Erik och Sven-Olof.
Sven föddes med en vild och evig längtan. Min vän Ole Jakobsson som var hans lärare i folkskolan, beskrev honom som en stor affärstalang, rikt socialt begåvad och försedd med starka ledaregenskaper. Jag minns att alla ville vara på Svens sida under rasternas snöbollskrig i Lagmans skola, eftersom detta betydde seger. Till skolan kom han med motorcykel. Lillasyster Maj-Lis hoppade på genast de var utom synhåll för mor Ellys vakande blickar. Det fanns inte den tävling i motorsport som han inte deltog i; från Helsingfors körde han långt under fem timmar på krokiga och dammiga vägar. Sven utmanade ständigt sitt öde, men han var alltid nära till skrattet och han visslade för det mesta när han klev upp längs kökstrappan.på Alholmsgatan 7. Maj-Lis säger att hon aldrig sett honom ledsen.
Den 26 juli 1955 begav sig Sven på en fiskefärd med några kamrater. Hela förmiddagen hade han på Furuholmen sjungit en de sånger som var populära på 50-talet då de eskatologiska frågorna stod högt på dagordningen: ”jag skall igenkänna honom på de spikmärkta såren i hans hand”. Ännu vid Svinören vinkade han åt sin familj och sin fästmö Leila som stod på bryggan. Det blev hans sista resa med ”My Girl”. Tidigt på morgonen den 27 juli slöt sig havet runt honom och släckte hans livstörst. Han blev 20 år.
Familjen begrov honom och begav sig på en lång utlandsresa för att livet liksom skulle kunna fortsätta. ”My Girl” sattes i torrdocka och sjösattes inte förrän hon fem år senare såldes, försvann in i det okända och blev en legend.
I september senaste år fick vår familj oförhappandes erbjudandet att återlösa henne. Lars Langh, som 1960 köpte henne av Ivar ville nu, när han närmar sig de nittio och inte längre kan hoppa till bryggan som i sin ungdoms dagar, sälja henne till någon som han trodde skulle älska och vårda henne som han själv gjort. Nu ägs hon av våra barn och deras familjer och deras kärlek till henne är stor. Hemhamnen är återigen Furuholmen och Mattias, 11 år, säger åt sin farmor: ”famo, visst lever du tills du är hundra år… och också faffa… och visst skall ni alltid bo i det här huset”.
Jordelivet är kort. Fattiga dör vi här. Av stoft är vi, stoft skall vi bli. Men under färden från den gamla hamnen till den nya har vi liksom ris på vår spis. Och i ögonblick av nåd sjungs aldrig hörda sånger likt fiolers ekon ”under valv, där evigt unga barn av saligheten bor”.
[1] Hindraren. På hebreiska Satan. Det var Hindraren som i boken om Job mitt ibland Guds söner trädde fram inför HONOM efter en av sina svansviftande lustvandringar över jorden.