Språket skiljer oss fullständigt från alla andra levande varelser. Människan är bestämd som ande och ande är ord. Språket är oss givet. Inte så att språket installerats i oss som man installerat ett program i en dator. Språket finns inte i oss; vi finns i språket. Dess ursprung finns hos Gud, och det är genom språket Gud uppenbarar sig för oss. Språket är därför livets mest vitala uttryck. Allt sant tal är som en ny skapelse, eller mera precist: sant tal föregriper en verklighet i vardande. Sant tal, inte det ordinära, det slitna, kallnade språket. Men inte ens pladdret kan existera om inte det sanna talet funnes. När pratet tar överhand går emellertid den skapande kraften förlorad. Sorgligt nog håller vi allt mer på att förlora ordets kraft och därmed nyskapande energi. Vi låter munnen gå, men lyssnar inte längre och har ingenting att säga. Vi diskuterar men samtalar inte längre med varandra

Varje sant tal förändrar verkligheten och skapar den på nytt. Bekännelsen i en domsal förändrar verkligheten. Domarens domslut förändrar verkligheten. Att förklara krig mot någon förändrar verkligheten. Att stå inför Gud och människor och i sanning säga sitt ”ja” till den man älskar förändrar verkligheten. Tilltalen: ”jag älskar dig”, ”förlåt mig”, skapar nya förhållanden. Sann bön förändrar verkligheten. Sann förkunnelse skapar ny substans. Problemet är att vår vana att pladdra tenderar att infiltrera vår bön och hindrar oss från att be genuint. Vår bön saknar därmed kraft. Tragiskt är att förkunnelsen förfaller till teologiska eller ideologiska föreläsningar, där talaren begränsar Gud genom att tala om honom i stället för att förmedla Guds förlösande tilltal; predikningarna blir utläggningar där levande ord stelnat till begrepp och abstrakta slogans som bildar flockar och myrstackar istället för gemenskap och församlingar. Budbäraren har inte lyssnat in det han skall bära bud om. Inte heller känner han folkets behov. Talet saknar uppenbarelse och därmed energi. Annorlunda med det sanna talet. Det föregriper alltid verkligheten samtidigt som det skapar den.

För att Adam, den av jorden tagna, skulle kunna hämta fram sin egen verklighet och hitta sig själv, förde Gud allt levande fram inför honom. Gud ville se hur han skulle tilltala dem, och det berättas att såsom Adam anropade en levande varelse skulle dess namn vara. Människan, skapelsens mest karakteristiska uttryck äger förmågan att kommunicera med naturen. Hon är, som Goethe säger det, ”det organ, genom vilket naturen avslöjar sina hemligheter. I den subjektiva personligheten visar sig världens djupaste innehåll… I själva den mänskliga anden ligger medlet att avslöja naturens drivkrafter”. Adams ursprungliga dialog med naturen handlade därför  om naturens samtal med sig själv, om en kommunikation där objekt och subjekt blandades och förvandlades i igenkännandets handlingar. Han tänkte inte ut varelsernas namn. I sann dialog med de levande varelserna kände Adam igen dem i sig själv och kunde tilltala dem med – som TS Elliot skulle uttrycka det – deras väsens namn. Verkligheten förändrades och själv förvandlades även han. Språket skapade och omskapade.

Ande är ord. Språkets ursprung finns hos Gud. Språkets vitalitet är beroende av vårt förhållande till världen och till Gud.

I varje begynnelse finns energiladdad tomhet, ett kaotiskt glödande mörker. Men i begynnelsen finns också ordet. I Bubers översättning av skapelseberättelsen står det: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord / Men jorden var irrfärd och virrvarr / Mörker över urvirvelns ansikte”. Gud ser på detta mörkret och säger: ”Ljus bliv till!” och  ”Ljus blev till”. Enligt judisk föreställning var ljuset redan skapat. Det fanns invikt i det av virrvarr flammande mörkret, i det som mystikern Jakob Böhme kallade ”den svarta elden”. Gud tilltalade detta ljus och hämtade därmed fram det ur mörkret. Ljuset alstrade sedan ordningar på samma sätt som laserstrålen får hologrammet att framträda ur ett till synes meningslöst virvelmönster. Men ordet var före ljuset; tilltalet: ”ljus bliv till”, föregrep verkligheten. Matti Bergström beskriver en energifylld tomhet i våra hjärnor. David kanske menar samma sak när han i Ps 18 tänker på sig själv, sin egen svarta eld, sina passioner, på urvirveln i sig. Han hade lyssnat in Guds tilltal, bejakat det och utbrister efter det att verkligheten förändrats: ”Ja, det är du, som lyser upp min fackla./- HAN, min Gud, genomlyser mitt mörker.” (Buber)

Vi är tagna från jorden; vi är varelser av kött och blod. Vi är inte övermänniskor, inte människogudar, inte änglar, inte djävlar. Men den som försöker bli en ängel tenderar snabbt att bli en djävul eller en skuggbild. I ”Anteckningar från källarhålet” säger Dostojevskij: ”Det har till och med gått dithän att vi ser det som en belastning att vara människor – människor av äkta kött och blod, vårt eget kött och blod; vi blygs över det, ser det som något att skämmas för, och vi försöker göra om oss till någotslags vidunderliga allmänmänniskor. Vi föds döda……..Snart kommer vi väl att tänka ut ett sätt av avlas ur en ide´”.

Vi har vårt säte i det jordiska och inte för ett ögonblick får vi förneka detta, men förmänskligade, sanna människor, blir vi endast genom att svara på gudomligt tilltal. Därför lever vi och är levande endast genom förnimmelsen av att stå i beröring med, som Dostojevskij säger det, ”andra hemlighetsfulla världar”. Om denna känsla försvagas eller utplånas i oss, dör det som växt upp i oss och vi blir likgiltiga för livet. ”Våra ord tröttnar och kallnar”, som Ole Jakobsson uttrycker saken.

Mötet med Gud bortom tid och rum är språkskapande. ”Våra ord kommer tillbaka och vittnar om glädjen som finns vid målet i eviga livets källa” (Jakobsson). Ordet föregriper en verklighet i vardande; det alstrar nya ordningar.  Ordet blir kött och blod, bröd och vin. Själen blir till ett. Bibeln påstår att detta är möjligt endast genom det sant mänskliga, genom tron på gudamänniskan Jesus Kristus. Tror vi verkligen på det?