Den 7 januari drabbades jag av en livshotande sjukdomsattack. En blödning under mellersta hjärnhinnan störtade mig ner i dödsskuggans avgrund. Här irrade jag omkring i tre dagar och tre nätter. I mitt omtöcknade tillstånd formades under denna tid längst inom mig, där djup ropar till djup, en lovprisning som – efter det att jag på nytt blev vid mina sinnen – fanns inristat i mitt medvetande som i den hårdaste sten: ”Du som ger liv och Du som tar liv, välsignat vare Ditt Namn”. Han tog inte mitt liv, inte ännu. Neurologerna betecknade utgången som ”en lottovinst”; en vän skrev på ett brevkuvert: ”den benådade Roger Wingren”.

Samtliga beskrev verkligheten. Läkarna beskrev det osannolika i att jag förblev helt oskadd. Min vän kanske snuddade vid hemligheten.

Benådad.

Nåd är innerlig förbundenhet med den Högste, och denna relation är liv och tjänst. Genom nåden uppenbaras för människan meningen med hennes uppgift i världen. För livet handlar om mer än att, som Sven Lidman sade det, ”äta bakelser och vänta Jesus”. Livet är tjänst och att vara i tjänst åt den Högste är nåd. Men Guds stora nåd är i grunden ett benådande.

Att vi behöver Gud, mer än allt, vet vi alltid i våra hjärtan, men inte alltid vågar vi som plågas av skam och tyngs av skuld, tro att Gud behöver oss. Vi behöver Gud för att bli verkliga; Gud behöver den enskilda människan – till just det som är hennes livs mening. Världen består i kraft av omvändelsen och den byggs upp av nåd.

Det hebreiska ordet för nåd, ”Chessed”, står, bildlikt talat,  för ett innerligt förhållande mellan länsherren och hans vasall, eller mellan konungen och hans riddare. Den blivande riddaren vänder sig mot sin herre, knäböjer inför honom och överlåter sig åt honom. Konungen sänker sitt svärd mot hans skuldra på så sätt att den rakbladsvassa eggen nuddar vid halspulsådern. Så uppstår den yttersta av faror. Ifall konungen lyfter svärdet är den knäböjande benådad. Han är insatt i tjänst, befullmäktigad. Så kallar Gud på den lilla människan, Adams son, Evas dotter, och ger henne uppdrag att vara hans biträde på jorden. Han undervisar henne hur hon skall göra de rätta bedömningarna, hur hon skall handla rätt, hur hon skall bli rättfärdig. För det är nu en gång så, att rättfärdig blir man endast genom nåden, och HAN är underbar när han ger råd.

Vi fruktar mötet med Gud lika mycket som vi längtar efter det. Vi fruktar domen och törstar efter liv. Korahs söner sjunger om själen som längtar efter Gud liksom hinden efter vattenbäddar. ”När får jag komma, låta mig ses inför Guds ansikte”, frågar de.

David träder in Guds hus genom fullheten av Guds ynnest, men i fruktan för Gud kastar han sig ner mot Guds heliga domstol.

Att bli benådad är att få liv och verklighet. Den som med svärdet mot sin halspulsåder står inför den Helige, den av härskaror omringade, vet att han är dömd att förintas tillsammans med dem vilkas väg försvinner. Inför heligheten inser han att han i alla sina försök att gripa in i tillvaron, bara bidragit med sin egen förvirring till människornas förvirrade värld; att hans läppar är pesthärdar och att han bor bland människor med smittbärande läppar. Han är skyldig och han ser sin skuld. Han inser att skulden inte är förhandlingsbar och att straffet är död. Och han vet, som de gamla judarna sade det, att ”Gud är fruktansvärd”. Men längst inne när han ett hopp och en förvissning: ”Han är rik på nåd”.  Och svärdet lyfts. Genomskådad – älskad.

Fruktansvärd och full av nåd.

Fruktan för Gud är den trånga och mörka port som leder in till det flödande kärleksljuset, till kallelse och uppdrag, till meningsfullhet.

Gudsfruktan är i dag inget populärt ord. Ändå är fruktan för Gud början till den vishet som i skapelsens gryning likt ett barn hade sin lust och sin lek inför Guds ansikte, och som hjälper oss att göra rätta bedömningar och att göra det som är rätt. Och för den som fruktar Gud uppenbaras Guds hemligheter.

Gudsfruktan. Gud befaller oss inte att komma till Honom. Han kallar på oss. Beslutet att träda inför Hans ansikte kan endast ske i full frihet. Endast när vi med hela den makt, med vilken vi förmår resa oss upp emot Gud, i stället vänder oss mot Honom, blir vi förbundna med Honom. Inför Gud träder man i full frihet om än i fruktan och bävan. Var och en som passerat den trånga port som heter omvändelse och vars väsensnamn är pånyttfödelse, minns sin fruktan, den bultande pulsen, skälvningarna,  värkarna, ångesten…minns sin längtan… minns ljuset, kärlekens milda ljus.

Vi inbillar oss ofta – alltför ofta – att Guds nåd är ett milt överseende, och i vår ”fromhet” transformerar vi Guds vitglödgade helighet till mysigt värmande brasor kring vilka vi värmer vårt ”religiösa sinne”. Vi leker ”tro på Gud” och ”tjänst åt Gud” på samma sätt som barnen leker krig med pistoler och gevär av plast. Det är liksom krig; det är liksom gudstjänst. Men i dessa lekar finns ingen fara. Här är kärleken aldrig våldsam såsom döden och obarmhärtig såsom dödsriket. Här kommer inte Guds budbärare mot oss för att kämpa med oss som han en gång kämpade med Jakob ända tills morgonrodnaden bröt fram, för att sedan skada honom. Här kommer aldrig den Helige emot oss, som han på vägen från Midjan till Egypten kom emot Mose för att döda honom. Här avkräver HAN aldrig att vi skall offra det som utlovats åt oss och som är oss allra kärast. Här finns inte lidelsen, kvalen, ångesten, nöden, avsägelsen – detta att uppgiva allt man omhuldar – här finns ingen korsfästelse och ingen död, och ingen förbannelse. Men här finns inte heller uppståndelsen… och inte lovsången, och inte välsignelsen. Här upplever man aldrig att fördärvaren ”hoppar över” (påsk= hoppa över) den vars ingång är bestruken med blod, och här tågar man aldrig med uppsträckt hand ut från slavlägret.

Att träda inför Gud är att utsätta sig för yttersta dödsfara, ty han är fruktansvärd. Inför den Helige är man skyldig och man vet det. Att bli benådad är att inte behöva dö, ty han är kärlek. Att bli benådad är att få leva, det är kallelse och uppdrag. Den 7.januari kallades jag till min Skapare. I tre dagar och tre nätter vilade svärdet mot min pulsåder. På morgonen den fjärde dagen lyftes det. Nu vet jag att, som Kierkegaard säger det, ”det är stort att gripa det eviga, men det är större att hålla fast vid det timliga efter att ha uppgivit det”

Välsignat vare Hans namn.