Påven Gregorius formulerade år 600 e.kr. listan över de sju dödssynderna sådan vi känner den i dag. Frosseriet är en av synderna. Listan fick stor genomslagskraft under medeltiden och på 1300-talet befallde den engelske ärkebiskopen att alla kyrkans präster skulle förkunna dödssynderna fyra gånger om året. Dante beskriver i sin Divina Commedia hur frossarna i skärselden genom törst och hunger rensar ut ”Bolsenas ål och vinet från Vernaccia”. Så heliggörs de efter att de levat i måttlöst frosseri.

Enligt Emilia Fogelklou, Sveriges lilla helgon, finns det ingen mänsklig last eller irring som inte i sig bär evighetens tungomål – om än i förvriden form.

Frosseri är en last men samtidigt en förvriden form av sällskaplighet. Gränsen mellan frosseri och sällskaplighet kan vara så smal. En julafton för så länge sedan att jag redan glömt det, föråt jag mig mitt under vår familjefest och jag drabbades bokstavligt av frossan. Anfallet varade i två timmar. Jag trodde jag skulle dö.

Synd leder till döden, eller än värre: till döden i livet, en plågsam ofrånkomlig död.

Låt mig berätta hur jag vet det.

I maj 2005 reste jag och min hustru Maj-Lis, min bror Pelle och hans hustru Erika till Gardasjön i Italien. Erika hade fått rätt att disponera sin kusins stuga på den östra sluttningen ovanför den lilla staden Lazise i provinsen Verona, mitt i vindistriktet Bardolino, väster om Valpolicella. Vi hade tillgång till ett trivsamt litet hus med fem bäddar, en underbar örtagård och en liten simbassäng. Vår uppgift var att sköta trädgården och poolen.

Där kom vi att stifta bekantskap med en halvblind lejongul katt. Han hälsade oss alla välkomna och påpekade omedelbart att han liksom hör till huset. Vi kom att kalla honom Filippos, inte Moses, inte David, Inte Elia.

Elia var definitivt inte hans namn. Profeten Elia kom från ingenstans. Han hade ingen släkt, varken far eller mor,  och efter förrättat värv försvann han i en stormvind, i en vagn av eld med hästar av eld. Verklig blev Elia först då han stod upp mot konung Ahab och drottning Isebel i kampen mot konsumismguden Baal. Han var på berget Karmel  när HERRENS eld föll ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden. Han såg till att Baals profeter slaktades vid bäcken Kishon. Efter det att HERRENS hand kommit över honom  sprang han i ösregnet framför Ahabs vagn nedför berget ända till Jisreel, och sedan längre och längre och allt längre, långt ut i öknen där han önskade sig död. Sedan mötte dundrets och eldens profet HERREN i en röst som liksom svävade i tystnaden. Detta sällsamma hände i en grotta på berget Horeb.

Nej katten hette inte Elia. Katten hade en historia. Han hörde hemma hos Negendanck´s. Hans namn var Filippos.

Det var så här.

Min bror Pelle har för vana att läsa bibeln från pärm till pärm. När han läst färdigt börjar han på nytt. Han säger sig nära en from förhoppning att något av det han läser till äventyrs fastnar.

Bibelläsningen skedde alltid tidigt på morgonen medan vi andra sov. Innan dess hade han cyklat till den närbelägna byn och inköpt färskt bröd till frukosten.

När han så satt och läste skrifterna hoppade den lejongula halvblinda katten upp i hans famn på samma sätt som Filippos steg upp i den etiopiske hovmannens vagn. Och liksom Filippos frågade hovmannen, frågade också katten Pelle: ”förstår du vad du läser?”. Sålunda kom katten att heta Filippos och så förgick dagarna. Dag lades till dag. Kapitel till kapitel. Vi besökte den bedårande Piazza San Marco i Venedig, platsernas plats, som byggdes utifrån principen att glömma det privata  och sörja före det gemensamma, vi stämde möte med arkitekten Palladio i Vicenza, vi liksom såg Romeo kyssa Julia i Verona, och vi såg pappa Rafaels kusin Greta Ågren i en väggstor renässansmålning i Padova. Hon satt i hopen vid Jesu fötter. Varje morgon ställde Filippos samma fråga.

Så kom Janne inflygande från Bosnien via Budapest och vi ställde till med fest.

Festen förbereddes genom inköp i Lazise. Kalvkotletter och oxfiléer hos slaktaren, som verkligen inte hette von Liedl. Ostar, salami, prosciutto di Parma och bröd i vår egen butik, där dottern Maria i kassan såg till att pappa och mamma fungerade på bästa sätt. ”Quattrocento prosciutto di Parma” och allting blev på grammet rätt utan att hennes pappa egentligen behövt väga det. När han skar gorgonzolan var det som om kniven sjunkit ned av sin egen tyngd. Janne och jag suckade samfällt. Ååååååååhh.

Festen blev fin.

Vi städade undan, satte resterna av kotletterna i plastpåsar och gick till sängs. När vi vaknade följande morgon var plastpåsarna sönderrivna och resterna av kotletterna utspridda tillsammans med tänder som kunde härstamma från en katt. Filippos hade frossat på resterna och tappat tänderna. Om bibelns Filippos sägs att Herrens Ande ryckte honom bort och att han inte syntes mer. Vem som ryckte bort katten Filippos vet jag inte, men vi såg honom aldrig igen.

Sensmoralen av denna berättelse är:

”Vad hjälper det en katt om den vinner resterna av alla grillade kalvkotletter i världen
men förlorar sina tänder” 

När jag skriver detta tycker jag mig hört nån säga nåt liknande förut.

Hursomhelst.

Filippos dog uppenbarligen en plågsam död av svält. En vecka efter festen fick jag en hjärtinfarkt och i den påföljande angiografin konstaterades att jag bar på en sjukdom som gemenligen kallas ”änkemakare”. Jag ”by-pass” opererades omedelbart. Nu mår jag bra och frossar inte längre…i alla fall inte så mycket. Men jag tycker om gott sällskap.

Fortfarande utmanar mig Dantes slutord i sång XXIV, Skärselden, Divina Comedia:

”Saliga är de som nåden
upplyser så att kärleken till gommen
ej väcker mer begär än att de alltid
skall hungra efter det som är rättfärdigt”.

 Till er alla, från oss alla: God jul!