Publicerat i Mst december 2009

I december år 2000 skrev Ole Jakobsson och jag vår sista julhälsning tillsammans. Alltsedan 1978 hade vi efter ett sällsamt möte i himlarymderna, skickat julhälsningar åt våra släktingar och vänner i form av ett julkort. Julkortet bestod av en nyskriven sång och en illustration. Ole skrev texten, jag tecknade och gjorde melodin. Närmare än dräng kommer jag för övrigt aldrig tonsättarnas hantverkargille, men stundom har det hänt att min själ på en av sina egendomliga vandringar långt ute på ängderna, förirrat sig in bland lammen i Jakobs jordar och lyssnat till hans flöjtspel.

Den nyskrivna sången sjöng vi sedan hemma hos oss och hemma hos Ole och Marianne. Sören Lillkung tog i regel upp den på den konsert han tillsammans med Markus Wargh årligen gav på julaftonen. Följande jul brukade Betaniakören öva in den i körarrangemang av Patrick Wingren.

År 2000 skickade vi således vårt sista gemensamma julkort. Ett halvt år senare, den fjärde juli 2001, dog Ole. Sedan dess har jag varje år fortsatt att skriva julhälsningarna utifrån den oskattbara textsamling, som Ole lämnade efter sig, den som han gav namnet ”vid sidan om”.. Så blir det också i år.

Julhälsningen 2000 vittnar om de gränser som döden sätter, om kärlekens oändlighet; om rädslan för det okända och längtan efter målet utan namn och om ett allt famnande mörker där ljuset tänds.

Enligt gammal judisk uppfattning skapade Gud urmörkret, denna svarta eld där ljusets frö väcks till liv i världens avgrund och i djupet av den själ som plågas. Och om än mörkret översvämmar vredesfyllt, aldrig lyckas det kväva ljusets frö. Alltid föds ljuset på nytt, säger de vise.

Ole trodde i likhet med konungarna från österns länder, att kunskapen leder oss rätt och att skillnaden  mellan tro och vetenskap i själva verket är skenbar. Han gav ofta eftertryck åt mötet, alldeles som när Salomo hävdade att den heliga visheten väntar uppe på höjderna där stigarna möts. Särskilt lyfte han fram han den väg som har kärleken som mål, vägen in till ett fattigt stall, den öppna dörren in till barnet som tänder ljuset och som genom smärtan och fasan leder oss till den gränslösa kärleken.

Här är julhälsningen från år 2000.

Det går en väg till Betlehem

vi söker den, vi finner den

när stjärnan leder oss

Det går en väg från hopp till tro

en väg med kärleken som mål

en kärlek utan gräns

Det går en väg i rädslans  dal, där tvivlen sätter sina spår

och mörkret famnar allt.

Det går en väg till fattigt stall, en öppen dörr

och vi går in till kärlek utan gräns”

Vi möts där våra stigar möts,

där strålar ljus kring nyfött barn

som ingen sett förut.

Det barn som tänder julens ljus

skall leda oss i smärtans tid

till kärlek utan gräns.