Kolumn i MST augusti 2010
I söndagsskolans bibelklass fick vi lära oss att synd på grekiska heter ”hamartia”. Hamartia betyder att missa målet som när en bågskytt missar måltavlan. När detta sker ropar pilpojken: ”hamartia”! Termen är utvecklad av Aristoteles i hans verk ”om diktkonsten”. Han behandlar här sprickorna i den mänskliga karaktären och de slumpmässiga vindkastliknande händelser, misstag och förseelser som i ovetenhet skadar medmänniskan. Aristoteles använder ”hamartia” för att beskriva grekiska tragedier, men grekerna kände inte till djupet i ordet synd eller människans ansvar inför Gud. Första gång ordet synd nämns i världslitteraturen handlar det inte om att missa målet. I 1.Mos 4 beskrivs synden som en demon som likt ett vilddjur lurpassar på tröskeln till Kains svarteldomvirvlade själskammare, ett vilddjur som åtrår honom men som han är satt att råda över. Vi känner till att Kain inte behärskade demonen; Gud gav honom rött kort och utvisade honom från spelplanen.
Låt oss alltså tala om fotboll.
Nu är det så att det finns människor som tror att fotboll är lika viktigt som liv och död. Så är inte fallet. Fotboll är betydligt viktigare än så. I grunden handlar fotboll om gudsriket.
Aposteln Paulus var sportintresserad. I varje stad fanns arenor där atleterna kämpade om ära och berömmelse. För Paulus var kampen central och ordet kropp använde han när han talade om samverkan och om hur alla människor skall komplettera varandra med olika egenskaper. På samma sätt hämtade Sokrates inspiration i de främsta skolorna i Athen. Som åskådare studerade han hur ungdomarna betedde sig när de utövade diverse spel. Nobelpristagaren Albert Camus insåg att fotboll kunde ge människan en svårlärd visdom eftersom spelarna lär sig att samarbeta med andra spelare utifrån att varje spelare är unik och har en uppgift och ett ansvar.
För att förstå gudsriket gäller det att studera gemenskap, ansvar, kreativitet, men också lidandet.
På C-läktaren i Jakobstad finns studiecirklar från Betaniaförsamlingen, den ortodoxa församlingen och den lutherska församlingen, den sistnämnda med biskop Erik emeritus i spetsen sittandes sydväst om skribenten. Delegater från svärmarrörelserna saknas helt. Den baptistiska falangen är den mest högljudda, förgäves nedtystade av fru W d.ä. Paradoxalt ropar de ortodoxa: ” int bakååt…. frammååt, frammåååt.! Biskop Erik emeritus tiger och njuter av spelets skönhet; han vet att fotboll inte kan praktiseras annat än i enlighet med strikt utformade regler.
Jaro är laget i allas hjärtan och delegaterna från alla himmelsriktningar är äkta supportrar som vet att lojalitet inte är ett moraliskt val utan mer som en vårta eller puckel som man inte kan bli av med. Tillsammans med laget har de lärt sig att ta förlust och dela den med andra människor och när segerkransarna delas ut höjer de samfällt händerna mot skyn och jublar som en röst.
I år har vi lärt oss att en spelare under loppet av några få sekunder kan bryta drönarmönstret och ge spelet en ny dimension. Vi har sett att ökad spontanitet ger rörelserna en mer varierad och oförutsedd karaktär; vi har lärt oss se spelet som ett drama med innehållsrika repliker, samspel och dialoger. Vi har insett hur viktigt det är att arbeta för sina medspelare och stödja dem som inte har bollen för tillfället. Vi har förstått behovet av karismatiska ledare.
Men vi har också studerat domarna, ofta iklädda den liturgiska färgen svart. Dessa äger den juridiska rätten att i likhet med de orättfärdiga domarna i psalm 83 fatta beslut, även sådana beslut som får jordens grundvalar att vackla. Då ber vi Gud att gripa in och hålla dom över jorden.
Slutligen ber vi Gud att vägleda oss så, att vi inte missar målet eller inte förmår råda över vilddjuret som lurpassar vid tröskeln till vår själs kammare, vi ber: lär oss att hålla hårt fast vid ödmjukheten; bevara oss från avfall och högmod, från vrede och uppbrusande, från svårmod och förtal och alla dåliga seder och från varje sak som hindrar oss att tjäna dig i helighet och renhet. Amen!