MST dec 2010

Tiden var inne för en ung flicka som skulle föda en son med namnet Immanuel ”Gud med oss”.

Tiden var inne för hela världen. Det var den nya födelsens stund. Det romerska världsväldet hade skapat kommunikationsleder till lands och sjöss, den grekiska kulturen genomträngde och sammanband allt och överallt fanns judarna som jästen i degen.

Det judiska folket hade genom historien gått havande med Messias, en konung. som skall bevisa sig sann, en Malki-Zedek en trovärdig furste som på sin vredes dag krossar hövdingar och dömer dem som hopat lik bland folkstammarna. Krigen skall han avskeda ända till jordrikets slut, bågen skall han bryta sönder, lansen skall han splittra och vagnarna skall han bränna upp i eld.

Men över alla dem som likt slaktboskap sprungit vilse och gått sina egna vägar förbarmar han sig och botgöringen för deras felsteg låter han drabba sig själv. Utan att öppna munnen fogar han sig som ett lamm som förs till slaktbänken. Han genomborras för vår trolöshet, söndermals för våra förfelanden, helar oss genom sina strimmiga sår och när han – Herrens fromme tjänare – lastar våra förvillelser på sig gör han även oss tillförlitliga.

Den unga flickan som skulle föda ”Gud med oss”, födde Jesus och lade honom i en krubba och Gud själv säger till pojken: ”Du är min son, denna dag har jag själv avlat dig. Utkräv av mig och jag ger dig världens folkstammar till egendom, till hemman ända till jordens gränser”-

Till den nyblivna modern säger han: ”ett svärd skall genomborra ditt hjärta”

Så kommer några österländska stjärntydare. Dessa vise faller ned inför den lille gossen och hyllar honom. De lyfter inte upp sina händer liksom när man skruvar glödlampor eller byter lysrör. I stallet lägger de märke till att ljuden av alla märkvärdigheter tystnat… ”och plötsligt ville de till jorden falla, som fromma göra när de möta Gud”.

 Gudasonen var av Jesse rot och stam. Jesse hette egentligen Isai ungefär som Kalle egentligen heter Karl. Jesse var Davids far. När sonen David transporterade förbundsarken till sin stad, den nya huvudstaden i riket – Jerusalem – snurrade han runt med all kraft inför Gud omgjordad av ett linneförkläde och till ackompanjemang av smatter och skall från basuner. Detta såg hans hustru Michal, Sauls dotter, från palatsets fönster; hon såg sin man David hoppa och snurra runt inför Gud. Då bespottade hon honom i sitt hjärta och när han kom hem trädde hon fram och sade: ””hur har sig i dag Israels konung ärat när han i dag blottat sig inför sina drängars pigor alldeles som de av noll och intet värde uppenbarar sin nakenhet”.

 David svarade: ”Inför Gud som valde mig i stället för din fader och hans hus och erbjöd mig att bli en furste över hela hans folk… dansa vill jag inför honom…  och denna gång vill jag göra mig ännu ringare…. Jag vill bli lägre i mina egna ögon för att jag hos pigorna som du talade om… hos dem stå i ära.”

Det sägs att Michal, Sauls dotter, blev barnlös ända till sin död.

När David sanslöst snurrade runt inför Gud kan jag föreställa mig att Herren över himmel och jord fröjdade sig tillsammans med sina härskaror… ”titta på David… titta!!!, vad jag tycker om den mannen, vad han liknar mig” .

David beskriver själv i en av sina psalmer ett möte med HONOM.

”men jag

genom fullheten av din ynnest

träder jag in i ditt hus

kastar mig ned

vänd mot din helgedomssal

i fruktan för dig”

 … ”som fromma göra när de möta Gud”.

Låt oss alltså även detta år fröjdefullt dansa kring julgranen trots att världen försmäktar i irrfärd och virrvarr förvissade om att Himlarnas Herre gläder sig. Men låt oss framför allt i den heliga födelsens natt öva oss i gudsfruktan, vishetens begynnelse.

”Som fromma göra när de möta Gud”

Johannes Edfelt, textutrag ur dikten Ensamhetens hav,

Melkisedek

– Melek, Konung

– Zedek, den pålitlige