mst 02.2012
ÅTER TILL VÄRLDEN
Elia var som en stormvind, mäktig som blixt och dunder. Människornas själar ville han välsigna genom tuktan och förmana trötta hjärtan i en het malström. Förstenade ville han väcka till upphetsat ljus. HONOM sökte han på sina stormiga stigar, men fann honom inte.
Som elden ville han svinga sig upp och radera ut allt som inte bestod hans prov. Mäktig såsom solen ville han sveda världarna och luttra dem i offerflammor. Med plötslig makt antände han en ung nolla som blommade ut till ett välsignat poem. HONOM sökte han i sin egen flammande avgrund, men fann honom inte.
Elia kom från ingenstans. Sägnerna berättar att han skurits ut ur sin moders döda kropp och att ingen visste vem fadern var. Han var ingens son. Han var getaherde och bodde i Tishbe i Gilead.
Däruppe på bergsluttningen, hörde han en dag HANS röst, en mjuk, klar och tydlig röst som liksom svävade ut ur hans eget bröst. ”Elia gå”, sade rösten och Elia svarade nej, Nej, NEJ… jag vägrar… du kan inte tvinga mig!” ”Nej. Elia, jag kan inte tvinga dig.”
Så Elia gick nedför berget, snart sprang han, sedan stormade han ner lik en orkan och klev med beslutsamma steg genom stadsporten till Samaria, förbi Baals tempel, förbi hälarna och de skrikigt prutande försäljarna av fallosamuletter och genom terebintallén som förde till konungens palats och förbi hovprofeterna som profeterade som kungen ville. Stinkande av svett, getter och dynga står han så med tovigt hår och skägg i mantel av getskinn med läderbälte framför konung Ahab och säger: ”riv ner Baals tempel och kasta ut horan Isebel”!
Konungen slänger sin mantel över axeln och undervisar honom milt överlägset om det politiskt nödvändiga att stå på god fot med konungen i Tyrus och att Baal är tyrisk gud och utan bistånd från Tyrus klarar vi oss inte och att han själv högaktar Israels Gud för det han gjorde med folket i Egypten och i öknen men att det är nu så att denne gud inte förstår sig på stadsliv, agrikultur och behov av regn ”det förstår du väl”, och att Baal är Isebels gud. Elia avbryter konungens tal och nu säger han med tonen hos en profet: ”så sant HAN lever, Israels Gud som jag tjänar, framför vilken jag stod och står: vare sig dagg eller regn skall komma, himmelens vatten skall inte fukta landet annat än om jag så befaller”.
Regnet föll inte på över två år och hungersnöden var stor i Samaria. Då hörde Elia på nytt HANS röst och uppsökte konung Ahab och konungen meddelade därefter Isebel att en konfrontation mellan gudarna är oundviklig… ”folket måste få sitt regn… snart gör de uppror”.
På en avsats på berget Karmel församlades så fyrahundra baalsprofeter, Elia ensam, konung Ahab på en portabel tron, samt folket. Israels sanne Gud antänder offret, folket föll ned på sina ansikten och ropade: ”det är HAN som är gud” och alla Baals profeter flydde, blev infångade och slaktade vid Kishonbäcken. När molnen rämnade och regnet öste ner, fäste Elia upp sina kläder och sprang före Ahabs vagn som hans härold, och när rädslan för hämnd fått honom i sina käftar gick han i panik en dagsresa ut i öknen för att dö.
En Herrens budbärare väckte honom och gav honom att äta och dricka. Stärkt av en glödkaka och ett krus vatten vandrade han sedan fyrtio dagar och fyrtio nätter ut i öknen, raka vägen till HANS berg Horeb, den plats där allting började, tillbaka till den plats där fäderna slöt förbund med HONOM och dansade runt guldkalven. ”Här där det började, här vill jag dö. Du har låtit mig ränna runt som en vettlös killing. Alldeles som jag en gång gjorde mot en grå liten killing som till döden sargad av vargens käftar släpade sig fram till mig… jag tog den på mina knän och lät den dö i min famn… alldeles så, förvägra mig inte detta, låt mig dö i din nåd”.
En mäktig storm blåste upp. Berg klövs och klippor krossades och Elia sade: ”DU är inte i stormen”
Ett jordskalv får jorden att darra och Elia säger: ”DU är inte i jordbävningen”
Eld flammar upp och Elia säger: ”DU är inte i elden”
Efter elden stillhet och ut ur stillheten en röst som åter igen kom ur hans eget bröst liksom svävande i tystnaden: ”jag tog världen på mig när jag skapade den. Jag tog den på mig för att lida med den. De som lider djupt… jag tar del i deras lidande så att de kan närma sig mig. Genom lidandets avgrund kommer världen i min famn. Lilla killing. Jag tar ditt huvud på mina knän men inte för att du skall dö min famn. Återvänd till världen; uppgifter väntar på dig
Och Elia lyssnade och liksom lade sitt öra mot det stilla livet hos HANS jord och han förnam hur frö efter frö började gro, och hur allt växande omslöt honom, puls mot puls och stillheten betvingade honom, det evigt fullkomliga, mjukt och moderligt – och då insåg han att han måste förlita sig på den röst som inom honom själv svävar i tystnaden… och då fann han HONOM.
Källor:
Första konungaboken
Martin Buber: Elijaha mystery play