V\u00e5r tid \u00f6verbetonar ungdom, sk\u00f6nhet och h\u00e4lsa och f\u00e5r oss att gl\u00f6mma att framtidens viktigaste inneh\u00e5ll \u00e4r d\u00f6den. D\u00f6den ger nuet dess karakt\u00e4r och om vi lever ett autentiskt liv medf\u00f6r det att v\u00e5r livsuppfattning blir riktig.<\/p>\n
Fyra g\u00e5nger har havet beg\u00e4rt mig. Fyra g\u00e5nger har Hans vatten v\u00e4snats och fradgats. Fyra g\u00e5nger har Hans br\u00e4nningar svept \u00f6ver mig. Fyra g\u00e5nger har r\u00e4ddaren dragit mig upp ur f\u00f6rd\u00e4rvet.<\/p>\n
Min f\u00f6rsta r\u00e4ddare var H\u00e5kan, en granne p\u00e5 andra sidan Ris\u00f6viken. Jag kunde inte simma och hade hamnat p\u00e5 djupt vatten. Den andra hette Jaakko, en arbetskamrat i Tammerfors. Vi brukade tillbringa timmarna efter arbetet vid simstranden nedanf\u00f6r Pyynikki, strax invid sommarteatern. D\u00e4r d\u00f6k jag en kv\u00e4ll rakt p\u00e5 en sten och drogs upp blodig, omtumlad, och hj\u00e4rnskakad. Min tredje r\u00e4ddare var en studiekamrat, en god v\u00e4n. Han var fr\u00e5n Norge och hette Einar. Invid v\u00e4gen mellan Nice och\u00a0 Saint Tropez\u00a0 simmade vi ut i ett stormigt Medelhav. N\u00e4r jag skulle simma\u00a0 i land svepte br\u00e4nningarna \u00f6ver mig och drog mig ut\u00e5t till dess krafterna fullst\u00e4ndigt sinade. Fj\u00e4rde g\u00e5ngen handlar om tv\u00e5 beslutsamma m\u00e4n fr\u00e5n P\u00f6rtom. Jag hade somnat vid ratten mitt p\u00e5 blanka eftermiddagen, gjort en volt p\u00e5 fel sida om v\u00e4gen och hamnat p\u00e5 taket i ett vattenfyllt dike. Tv\u00e5 namnl\u00f6sa b\u00f6nder s\u00e5g min bel\u00e4genhet, skyndade till min hj\u00e4lp med traktor och drog mig i ordets verkliga betydelse upp ur f\u00f6rd\u00e4rvets grop. Bilen blev skrot. Min dr\u00f6mmarrock av siden, den som jag inhandlat i New York, och som jag tyckte s\u00e5 mycket om och som mina medvandrare helt s\u00e4kert avundades mig, och min handtelefon f\u00f6rst\u00f6rdes av vattnet. Sj\u00e4lv var jag oskadd, om \u00e4n gul och bl\u00e5. Fyra g\u00e5nger har vattnet beg\u00e4rt mig. Varje g\u00e5ng fanns n\u00e5gon d\u00e4r som hj\u00e4lpte. Kanske \u00e4nglar finns.<\/p>\n
I Vaajakoski l\u00e4rde jag mig spela ”hukkuvan valitus”, ”den drunknandes klagan”. Somrarna 58\/59 tillbringade jag d\u00e4r f\u00f6r att l\u00e4ra mig finska. Jag bodde i baptistkapellet hos pastor Jaakko Kalliom\u00e4ki och den del av familjen som bodde tillsammans med honom. Kapellet ligger fortfarande p\u00e5 samma plats, p\u00e5 en kulle h\u00f6gt \u00f6ver den lakritsdoftande dalen. H\u00e4r l\u00e4rde jag mig, i likhet med Madicken att paraplyer inte duger som fallsk\u00e4rm. H\u00e4r l\u00e4rde jag mig ocks\u00e5 att b\u00f6nekampen kan vara tung och p\u00e5frestande. Efter det att Hilma-t\u00e4ti p\u00e5 onsdagskv\u00e4llarnas (obligatoriska) b\u00f6nem\u00f6ten avslutat sin \u00f6verentimmesl\u00e5ngab\u00f6nemonolog var mina kn\u00e4n \u00f6mma och som jag inbillar mig, fulla av skavs\u00e5r. Det ord hon st\u00e4ndigt upprepade var ”kallis”, ”kallis”. Jag visste inte d\u00e5 vad det betydde.<\/p>\n
Jaakko Kalliom\u00e4ki var den som l\u00e4rde mig spela ”hukkuvan valitus”. F\u00f6r att kunna spela ”hukkuvan valitus” m\u00e5ste man st\u00e4mma om gitarren. Jag blev en m\u00e4stare p\u00e5 att st\u00e4mma om gitarren. Sedan var det l\u00e4tt att spela den klagofyllda l\u00e5ten. Jag minns inte l\u00e4ngre vare sig l\u00e5ten eller omst\u00e4mningen. Jag tror \u00f6verhuvudtaget att jag allt mindre minns hur det \u00e4r att klaga. Kanske jag \u00e4rvt detta av mor Margit som st\u00e4ndigt uppmanar sina barn och barnbarn att se fram mot att bli gammal. Mor Margit \u00e4r f\u00f6rn\u00f6jsam hon.\u00a0 Jag har heller inget behov att st\u00e4mma om mig till klagovisor.<\/p>\n
Det \u00e4r inte enbart vattnet som beg\u00e4rt mig<\/p>\n
2001 drabbades jag av en livshotande bl\u00f6dning p\u00e5 mellersta hj\u00e4rnhinnan. Jag klarade mig oskadd ur h\u00e4ndelsen, men jag \u00e4r tacksam f\u00f6r den. Den rehabiliterade min k\u00e4nslighet, som under \u00e5rens lopp avtrubbats.<\/p>\n
Den 29 maj detta \u00e5r fick jag en liten hj\u00e4rtinfarkt. Jag f\u00f6rsattes i h\u00f6grisksituation och i rask takt skickades jag till Vasa, d\u00e4r jag angiograferades och genomgick en by-pass-operation p\u00e5 fem st\u00e4llen. Jag hade g\u00e5tt med en tidsinst\u00e4lld bomb inom mig.<\/p>\n
Tiden efter operationen har varit en lycklig tid. Jag h\u00e5ller nu p\u00e5 att uppn\u00e5 samma fysiska kondition som jag hade f\u00f6r tjugo \u00e5r sedan. ”F\u00f6rsta dagen f\u00e5r du inte g\u00e5 utanf\u00f6r huset” sade den l\u00e4kare som hemf\u00f6rlovade mig. Han visste inte att jag med stor iver hade tjuvtr\u00e4nat i sjukhusens korridorer och trappor. Vid ett av dessa tr\u00e4ningspass tr\u00e4ffade jag Rita fr\u00e5n labbet ,just d\u00e5 n\u00e4r jag i full karri\u00e4r l\u00f6pte rakstr\u00e4ckan fr\u00e5n B\u00e4dden (d\u00e4r \u00e5ldringarna v\u00e5rdas). ”Har du varit och anm\u00e4lt dig” fr\u00e5gade hon. Jag log.<\/p>\n
S\u00e5 f\u00f6rsta dagen h\u00f6ll jag mig till tomten, bildlikt talat fastknuten i ett band som min k\u00e4ra hustru Maj-Lis fullst\u00e4ndigt kontrollerade. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt p\u00e5minde saken om f\u00f6rh\u00e5llandena i Tabernaklet fordomdags. N\u00e4r \u00f6verstepr\u00e4sten gick in i det allra heligaste band man fast honom med ett band f\u00f6r att kunna dra ut honom i det fall han svimmade eller dog. Jag vare sig svimmade eller dog. Sedan f\u00f6ljde hon med mig p\u00e5 f\u00e4rderna kring de n\u00e4rmaste kvarteren.\u00a0 Det var fina promenader med goda samtal. Nu \u00e4r detta inte l\u00e4ngre m\u00f6jligt. Tempot \u00e4r rasande och etapperna l\u00e5nga. Blicken m\u00e5lmedveten. Ambitionerna wingrenskt stenh\u00e5rda. Maj-Lis har b\u00f6rjat cykla.<\/p>\n
Det s\u00e4gs att man \u00e4rver k\u00e4rlsjukdomarna av sin far. Jag har uppenbarligen \u00e4rvt annat ocks\u00e5. Pappa brukade halvblind varje dag cykla fr\u00e5n P\u00f6rken\u00e4s till stan f\u00f6r att h\u00e4mta posten. F\u00f6r det mesta tog han omv\u00e4gen via Nykarleby.<\/p>\n
F\u00f6r en vecka sedan gick jag 20 km med en snittfart p\u00e5 7 km i timmen. Maj-Lis f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 tag i mig men jag h\u00f6rde inte ringsignalerna. Hon var inte n\u00e5dig n\u00e4r jag slutligen ringde upp. ”Du m\u00e5ste ju vara sjuk”, sade hon. Kanske hon har r\u00e4tt. Kanske \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 s\u00e5, att hj\u00e4rnbl\u00f6dningen p\u00e5verkat mig. Hon hade n\u00e4mligen den dagen varit och fyllt p\u00e5 mitt medicinf\u00f6rr\u00e5d. P\u00e5 apotekets receptbeskrivning stod ”mot hj\u00e4rnbrist”, allts\u00e5 uttryckligen bokstaverat med ”hj”.<\/p>\n
Jag f\u00f6rl\u00e4gger ofta mina tr\u00e4ningspass s\u00e5 att jag kan bes\u00f6ka mor Margit p\u00e5 Folkh\u00e4lsan \u00d6stanlid. Hon \u00e4r varje g\u00e5ng lika glad och s\u00e4ger att hon v\u00e4ntat mig, och skyndar sig alltid att placera en tjock tidning p\u00e5 bes\u00f6karstolen. Jag \u00e4r ju genomsvettig och stolstyget f\u00e5r inte f\u00f6rst\u00f6ras. Den tjockaste tidning hon har \u00e4r Missionsstandaret. Otaliga \u00e4r de g\u00e5nger jag suttit p\u00e5 f\u00f6rslaget till kapell p\u00e5 Hummelholmen.<\/p>\n
”Vad g\u00f6r du p\u00e5 dagarna” brukar hon fr\u00e5ga. ”Jag promenerar och gymnastiserar” s\u00e4ger jag och demonstrerar vilka r\u00f6relser jag m\u00e5ste g\u00f6ra f\u00f6r att s\u00e5ren och br\u00f6stbenet skall v\u00e4xa ihop p\u00e5 r\u00e4tt s\u00e4tt. En av r\u00f6relserna inneb\u00e4r att man s\u00e4tter tummarna mot br\u00f6stet och roterar med armarna. N\u00e4r jag visade henne r\u00f6relsen sade hon: ”inte g\u00f6r du v\u00e4l det d\u00e4r utomhus”. Jag f\u00f6rs\u00e4krade henne att detta endast sker bakom lykta d\u00f6rrar. ”Bra”, sade hon l\u00e4ttad, ”annars kan n\u00e5gon tro att du \u00e4r en \u00e4ngel som f\u00f6rs\u00f6ker flyga hem”.<\/p>\n
Min hustrus farfar, den legendariske aff\u00e4rsmannen och predikanten Karl Nars fick domen att han skulle d\u00f6 inom tv\u00e5 \u00e5r. ”He komber int ti ske naa he” sade han och levde i ytterligare tjugo \u00e5r. Maj-Lis minns honom, n\u00e4r han p\u00e5 sin \u00e5lders h\u00f6st v\u00e4ldig och v\u00f6rdnadsbjudande sitter i sin l\u00e4derf\u00e5t\u00f6lj p\u00e5 kontoret p\u00e5 Storgatan i Jakobstad och l\u00e5ter r\u00f6ken fr\u00e5n en tjock cigarr stiga mot taket liksom en tacks\u00e4gelse. Doften av cigarr \u00e4r fortfarande v\u00e4lbehaglig f\u00f6r henne.<\/p>\n
Nej, jag \u00e4r ingen \u00e4ngel som f\u00f6rs\u00f6ker flyga hem. Inte heller har jag b\u00f6rjat g\u00e5 p\u00e5 t\u00e5rna f\u00f6r att bli mer andlig. Inte heller st\u00e4mmer jag om min gitarr f\u00f6r att kunna spela ”den drunknandes klagan”. Jag s\u00e4ger som Maj-Lis morfar Emil Wikstr\u00f6m, hj\u00e4lten fr\u00e5n of\u00e4rds\u00e5ren i b\u00f6rjan fr\u00e5n senaste sekel, d\u00e5 han 1963 l\u00e5g p\u00e5 sitt yttersta: ”noo sku ja kuna leva liiti till… noo hinder ha t\u00e4 vaa”. Och n\u00e4r jag ser de uppgifter som v\u00e4ntar p\u00e5 mig sjunger jag mitt Halleluja, ”lovat vare namnet”. N\u00e4r jag ser min hustru Maj-Lis, sjunger jag ”lovat vare namnet”. N\u00e4r jag tr\u00e4ffar mina barn och barnbarn utbrister jag ”lovat vare namnet”.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
V\u00e5r tid \u00f6verbetonar ungdom, sk\u00f6nhet och h\u00e4lsa och f\u00e5r oss att gl\u00f6mma att framtidens viktigaste inneh\u00e5ll \u00e4r d\u00f6den. D\u00f6den ger nuet dess karakt\u00e4r och om vi lever ett autentiskt liv medf\u00f6r det att v\u00e5r livsuppfattning blir riktig. Fyra g\u00e5nger har … L\u00e4s mer