{"id":74,"date":"2006-08-13T12:00:29","date_gmt":"2006-08-13T10:00:29","guid":{"rendered":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/?p=74"},"modified":"2009-01-06T18:25:13","modified_gmt":"2009-01-06T16:25:13","slug":"aterlost","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/2006\/08\/aterlost\/","title":{"rendered":"\u00c5terl\u00f6st"},"content":{"rendered":"

Den dag Tyra fyllde tv\u00e5 \u00e5r fick hon en uppenbarelse. Om den var fr\u00e5n Herren eller Hindraren[1]<\/a> vet vi inte. Det kan ha varit som f\u00f6r Magdalena fr\u00e5n Forsby, hon som brukade hj\u00e4lpa folk med att tippa och som inte s\u00e4llan tippade r\u00e4tt. Hon hade den g\u00e5van. Magda steg upp under ett vittnesb\u00f6rdsm\u00f6te i Betania… eller Elim – jag minns inte s\u00e5 noga – och sade: ”t\u00e5 sa Gud ti me… eller var \u00e9 j\u00e4\u00e4vuln… ja tror noo att \u00e9 va Gud… men he kuna ha vari j\u00e4\u00e4vuln… n\u00e5 hu som helst… s\u00e5 t\u00e8 sa \u00e1”. F\u00f6r Magda spelade det ingen roll vem som sade det som sades. Inte heller f\u00f6r Tyra v\u00e5rt yngsta barnbarn. Den 25 maj fyllde hon tv\u00e5 \u00e5r. Den dagen yttrade hon n\u00e5got hon aldrig sagt f\u00f6rut och inte heller efter\u00e5t. Hon upprepade g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng: ”fattig d\u00f6r jag h\u00e4r”.<\/em><\/p>\n

Oavsett ingivelsens k\u00e4lla inneh\u00f6ll den sanningen att vi inte kan ta med oss n\u00e5got n\u00e4r vi d\u00f6r. Inte heller kan vi komma tillbaka f\u00f6r att titta p\u00e5 vad vi \u00e5stadkommit. All v\u00e5r m\u00f6da \u00e4r likt dimman, allt blott ett fl\u00e4ngande efter vind. M\u00e4nniskans dagar \u00e4r pl\u00e5gsamma, kr\u00e5ngelfyllda \u00e4r hennes v\u00e4rv, s\u00e4ger Salomo. D\u00e5 s\u00e5g jag, s\u00e4ger han, att det f\u00f6r m\u00e4nniskan inte finns n\u00e5got som \u00f6vertr\u00e4ffar gl\u00e4djen i sj\u00e4lva arbetet, ty detta \u00e4r hennes del. Nakna kastas vi p\u00e5 jorden f\u00f6r att, som Plinius den \u00e4ldre s\u00e4ger det, ”snyfta och gr\u00e5ta”. Dan Andersson skaldar om bleka m\u00f6drar som f\u00f6der oss till en vild och evig l\u00e4ngtan och om att v\u00e5rt f\u00f6rsta j\u00e4mmerljud stiger ur bekymrens f\u00f6dselv\u00e5nda. P\u00e5 berg och sl\u00e4tter sl\u00e4ngs vi f\u00f6r att tumla om och leka, och vi leker \u00e4lg och lejon, fj\u00e4ril, tiggare och gud. Detta \u00e4r v\u00e5r del. S\u00e5 \u00e4r det n\u00e4r det \u00e4r som b\u00e4st. S\u00e5 \u00e4r det att \u00e4lska.<\/p>\n

I kv\u00e4llningen efter en av sommarens hetaste dagar, d\u00e5 n\u00e4r dagen begynte svalkas, gl\u00f6dklotet antr\u00e4dde sin f\u00e4rd ner i det skimrande havet och skuggorna veknade, h\u00f6rde jag en porlande frisk s\u00e5ng som genom sin oavsiktlighet vida \u00f6vertr\u00e4ffade sirenernas. Likt Paulus s\u00e5g jag ingenting, bl\u00e4ndad som jag var av solen och speglingarna p\u00e5 vattnet, men r\u00f6sterna h\u00f6rde jag och orden kunde jag urskilja.<\/p>\n

”108 kittlar med ris p\u00e5 v\u00e5r spis
\n<\/em>108 kittlar med ris
\n<\/em>och blir jag sugen p\u00e5 ris m\u00f6jligtvis
\n<\/em>s\u00e5 har vi ris p\u00e5 v\u00e5r spis”<\/em><\/p>\n

”My Girl” h\u00f6ll p\u00e5 att ang\u00f6ra hemhamnen. Maria, 9 \u00e5r, och hennes kompis Alexandra satt p\u00e5 f\u00f6rd\u00e4ck och sj\u00f6ng f\u00f6r full hals. De hade b\u00f6rjat med 1 kittel. Nu var antalet 108. S\u00e5 l\u00e4nge tar det att \u00e5ka fr\u00e5n Gamla Hamn till Furuholmen.\u00a0<\/p>\n

”My Girl” \u00e4r 76 \u00e5r gammal, en motoryacht i mahogny med f\u00f6rkajuta och akterruff. I f\u00f6rtiofem \u00e5r var hon f\u00f6rlorad, blott en legend.<\/p>\n

I december 2005 \u00e5terl\u00f6stes hon och i maj 2006 kom hon hem.<\/p>\n

Bror Schauman, direkt\u00f6r f\u00f6r Schaumanbolagen, l\u00e4t bygga ”My Girl”. Hon levererades och sj\u00f6sattes i juni 1930. I augusti samma \u00e5r drabbades han av en h\u00e4ftig sjukdomsattack och dog. Ivar Nars, som senare kom att bli min sv\u00e4rfar, k\u00f6pte b\u00e5ten av Bror Schaumans \u00e4nka Agda.<\/p>\n

Jag minns My Girl fr\u00e5n mina tidigaste barndoms\u00e5r. Den l\u00e5g skinande m\u00f6rkt r\u00f6dbrun med gl\u00e4nsande beslag p\u00e5 redden utanf\u00f6r Furuholmen, d\u00e4r vi nu bor sedan 1975. Familjerna Nars och Wingren var goda v\u00e4nner och jag kommer ih\u00e5g flera resor till M\u00e4ssk\u00e4r och H\u00e4lsing\u00f6ren. 1946 var hon del av den konvoj som f\u00f6rde Betaniak\u00f6ren p\u00e5 den fam\u00f6sa resan till Ume\u00e5. Ivar var d\u00e5, som alltid b\u00e5tens kapten, men b\u00e5ten sk\u00f6ttes oklanderligt av s\u00f6nerna Karl-Erik och Sven-Olof.<\/p>\n

Sven f\u00f6ddes med en vild och evig l\u00e4ngtan. Min v\u00e4n Ole Jakobsson som var hans l\u00e4rare i folkskolan, beskrev honom som en stor aff\u00e4rstalang, rikt socialt beg\u00e5vad och f\u00f6rsedd med starka ledaregenskaper. Jag minns att alla ville vara p\u00e5 Svens sida under rasternas sn\u00f6bollskrig i Lagmans skola, eftersom detta betydde seger. Till skolan kom han med motorcykel. Lillasyster Maj-Lis hoppade p\u00e5 genast de var utom synh\u00e5ll f\u00f6r mor Ellys vakande blickar. Det fanns inte den t\u00e4vling i motorsport som han inte deltog i; fr\u00e5n Helsingfors k\u00f6rde han l\u00e5ngt under fem timmar p\u00e5 krokiga och dammiga v\u00e4gar. Sven utmanade st\u00e4ndigt sitt \u00f6de, men han var alltid n\u00e4ra till skrattet och han visslade f\u00f6r det mesta n\u00e4r han klev upp l\u00e4ngs k\u00f6kstrappan.p\u00e5 Alholmsgatan 7. Maj-Lis s\u00e4ger att hon aldrig sett honom ledsen.<\/p>\n

Den 26 juli 1955 begav sig Sven p\u00e5 en fiskef\u00e4rd med n\u00e5gra kamrater. Hela f\u00f6rmiddagen hade han p\u00e5 Furuholmen sjungit en de s\u00e5nger som var popul\u00e4ra p\u00e5 50-talet d\u00e5 de eskatologiska fr\u00e5gorna stod h\u00f6gt p\u00e5 dagordningen: ”jag skall igenk\u00e4nna honom p\u00e5 de spikm\u00e4rkta s\u00e5ren i hans hand”.<\/em> \u00c4nnu vid Svin\u00f6ren vinkade han \u00e5t sin familj och sin f\u00e4stm\u00f6 Leila som stod p\u00e5 bryggan. Det blev hans sista resa med ”My Girl”. Tidigt p\u00e5 morgonen den 27 juli sl\u00f6t sig havet runt honom och sl\u00e4ckte hans livst\u00f6rst. Han blev 20 \u00e5r.<\/p>\n

Familjen begrov honom och begav sig p\u00e5 en l\u00e5ng utlandsresa f\u00f6r att livet liksom skulle kunna forts\u00e4tta. ”My Girl” sattes i torrdocka och sj\u00f6sattes inte f\u00f6rr\u00e4n hon fem \u00e5r senare s\u00e5ldes, f\u00f6rsvann in i det ok\u00e4nda och blev en legend.<\/p>\n

I september senaste \u00e5r fick v\u00e5r familj of\u00f6rhappandes erbjudandet att \u00e5terl\u00f6sa henne. Lars Langh, som 1960 k\u00f6pte henne av Ivar ville nu, n\u00e4r han n\u00e4rmar sig de nittio och inte l\u00e4ngre kan hoppa till bryggan som i sin ungdoms dagar, s\u00e4lja henne till n\u00e5gon som han trodde skulle \u00e4lska och v\u00e5rda henne som han sj\u00e4lv gjort. Nu \u00e4gs hon av v\u00e5ra barn och deras familjer och deras k\u00e4rlek till henne \u00e4r stor. Hemhamnen \u00e4r \u00e5terigen Furuholmen och Mattias, 11 \u00e5r, s\u00e4ger \u00e5t sin farmor: ”famo, visst lever du tills du \u00e4r hundra \u00e5r… och ocks\u00e5 faffa… och visst skall ni alltid bo i det h\u00e4r huset”.<\/p>\n

Jordelivet \u00e4r kort. Fattiga d\u00f6r vi h\u00e4r. Av stoft \u00e4r vi, stoft skall vi bli. Men under f\u00e4rden fr\u00e5n den gamla hamnen till den nya har vi liksom ris p\u00e5 v\u00e5r spis. Och i \u00f6gonblick av n\u00e5d sjungs aldrig h\u00f6rda s\u00e5nger likt fiolers ekon ”under valv, d\u00e4r evigt unga barn av saligheten bor”.
\n<\/em><\/p>\n

[1]<\/a> Hindraren. P\u00e5 hebreiska Satan. Det var Hindraren som i boken om Job mitt ibland Guds s\u00f6ner tr\u00e4dde fram inf\u00f6r HONOM efter en av sina svansviftande lustvandringar \u00f6ver jorden.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Den dag Tyra fyllde tv\u00e5 \u00e5r fick hon en uppenbarelse. Om den var fr\u00e5n Herren eller Hindraren[1] vet vi inte. Det kan ha varit som f\u00f6r Magdalena fr\u00e5n Forsby, hon som brukade hj\u00e4lpa folk med att tippa och som inte … L\u00e4s mer →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[3],"tags":[],"class_list":["post-74","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-missionstandardet"],"aioseo_notices":[],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/74","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=74"}],"version-history":[{"count":2,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/74\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":76,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/74\/revisions\/76"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=74"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=74"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=74"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}