Domarna har fallit. Samh\u00e4llets domar och folkets. De skyldiga har f\u00e5tt sitt straff. Kvar l\u00e4mnar fr\u00e5gan hur detta kunde h\u00e4nda.<\/p>\n
Vi som p\u00e5 avst\u00e5nd f\u00f6ljde h\u00e4ndelserna som de beskrevs av media f\u00f6rf\u00e4rades och f\u00f6rundrades. En del av oss bespottade dramat. N\u00e5gra av oss f\u00f6ljde med skeendena som n\u00e4r tungan s\u00f6ker sig till en trasig tand. N\u00e5gra ins\u00e5g att knutbydramat uppenbarade den m\u00f6jlighet till f\u00f6rsyndelse som finns i varje m\u00e4nniska. Sanningen \u00e4r att Knutby inte skulle finnas om inte Knutby fanns i var och en av oss.<\/p>\n
Dostojevskijs beskriver i sitt stora epos ”Br\u00f6derna Karamasov” hur dj\u00e4vulen k\u00e4mpar med Gud p\u00e5 det slagf\u00e4lt som \u00e4r m\u00e4nniskohj\u00e4rtat.\u00a0 I inledningen av romanen utspinner sig ett samtal mellan br\u00f6derna Mitja och Aljosja. Mitja \u00e4r en l\u00e4ttsinnig, vild och oregerlig rumlare. Aljosja hade valt att g\u00e5 i kloster, eftersom han ans\u00e5g att detta var den ideala utv\u00e4gen f\u00f6r hans sj\u00e4l att tr\u00e4nga ut ur den v\u00e4rldsliga ondskans m\u00f6rker fram till k\u00e4rlekens ljus. Mitja bek\u00e4nner f\u00f6r Aljosja hur han drogs till lasten, hur han tyckte om skammen i sj\u00e4lva lasten, ja, hur han nj\u00f6t av sj\u00e4lva grymheten: ”f\u00f6r jag \u00e4r ju en lus, en parasitmask, inte sant – en Karamazov!”. Han ber\u00e4ttade om den insektv\u00e4llust som han n\u00e4rde inom sig…”och alla Karamazovar \u00e4r likadana, ocks\u00e5 i dig, lilla \u00e4ngel, bor den d\u00e4r masken och v\u00e4cker storm och oro i ditt blod… jag har alltid gillat gr\u00e4nder och m\u00f6rka sm\u00e5gator… bli inte f\u00f6rv\u00e5nad att jag inte sk\u00e4ms, n\u00e4r jag ber\u00e4ttar det f\u00f6r dig, utan liksom g\u00f6r det med n\u00f6je.”<\/p>\n
Aljosja svarar: ”Det d\u00e4r tror du bara f\u00f6r att jag rodnade. Det var inte f\u00f6r det d\u00e4r du ber\u00e4ttade som jag rodnade eller f\u00f6r det d\u00e4r du gjort, utan det var f\u00f6r att jag \u00e4r likadan som du sj\u00e4lv. Det h\u00e4r \u00e4r bara fr\u00e5gan om olika steg p\u00e5 samma trappa. Jag befinner mig \u00e4nnu p\u00e5 det allra nedersta, men du \u00e4r h\u00f6gre upp, n\u00e5gonstans p\u00e5 det trettonde eller s\u00e5. Det \u00e4r s\u00e5 jag ser p\u00e5 det h\u00e4r, det \u00e4r samma sak, helt och h\u00e5llet samma sak. Den som betr\u00e4tt det nedersta steget kommer ocks\u00e5 en g\u00e5ng ofelbart att stiga upp p\u00e5 det \u00f6versta.” ”Kan du l\u00e5ta bli att betr\u00e4da stegen”, fr\u00e5gar Mitja. ”Nej tydligen inte”, svarar Aljosja.<\/p>\n
Innerst inne befinner vi oss alla p\u00e5 samma trappa som pastorn, barnflickan och Kristi brud i knutbydramat. Sorgespelet i Knutby handlar om dig och mig, om gott och ont, om v\u00e5ra hj\u00e4rtan, slagf\u00e4ltet d\u00e4r dj\u00e4vulen k\u00e4mpar med Gud. Innerst inne vet vi att skuld \u00e4r n\u00e5got annat \u00e4n bristande \u00f6verensst\u00e4mmelse med strafflagen och den offentliga meningen – s\u00e5 den som \u00e4r utan skuld m\u00e5 kasta den f\u00f6rsta stenen. Innerst inne vet vi – hur pr\u00e4ktiga vi \u00e4n m\u00e5 vara – att vi alla har skuld inf\u00f6r alla och f\u00f6r allting, ”och kanske \u00e4r jag mer skyldig \u00e4n alla andra och s\u00e4mre m\u00e4nniska \u00e4n alla andra m\u00e4nniskor i v\u00e4rlden” (Zosima i br\u00f6derna Karamazov). Ifall vi inte inser detta bedrar vi oss sj\u00e4lva och ”detta \u00e4r f\u00f6rf\u00e4rligt, d\u00e4rf\u00f6r att man – som Sokrates sade – alltid har bedragaren inom sig”.<\/p>\n
Innerst inne vet vi att f\u00f6rsta uttrycket f\u00f6r fr\u00e4lsning \u00e4r uppenbarelsen, bek\u00e4nnelsen. Innerst inne vet vi att endast den som bek\u00e4nner blir f\u00f6rl\u00e5ten. Innerst inne vet vi att endast den som vandrar i ljuset renas. Den avg\u00f6rande fr\u00e5gan \u00e4r om vi ens f\u00f6r oss sj\u00e4lva v\u00e5gar uts\u00e4ga det som d\u00f6ljs bakom v\u00e5ra klosterfasader. Avg\u00f6rande \u00e4r om vi v\u00e5gar l\u00e5ta ljuset lysa \u00f6ver v\u00e5ra m\u00f6rka gr\u00e4nder och sm\u00e5gator. Avg\u00f6rande \u00e4r om vi bejakar det goda, ljuset. Uppenbarelsen \u00e4r det goda, genomskinligheten \u00e4r befriande. Avg\u00f6rande \u00e4r om vi vill l\u00e5ta oss frihalsas. Fr\u00e4lsning \u00e4r att befrias fr\u00e5n slavringen kring halsen. Fr\u00e4lsning \u00e4r att f\u00f6rs\u00e4ttas i frihet.<\/p>\n
Motsatsen \u00e4r slutenheten, det inst\u00e4ngda, sekterismen, slavringen.\u00a0 Det inst\u00e4ngda \u00e4r alltid \u00e5ngest f\u00f6r det goda; sekterismen \u00e4r demonisk. I Knutby var det v\u00e4l s\u00e5, att viljan till slutenhet var starkare \u00e4n str\u00e4van efter \u00f6ppenhet. S\u00e5 l\u00e4mnades f\u00e4ltet \u00f6ppet f\u00f6r det demoniska spel som ledde till d\u00f6d och f\u00f6rintelse.<\/p>\n
Vi \u00e4r alla skyldiga. Men den som bestiger det fjortonde steget p\u00e5 trappan bestraffas av myndigheterna. Pastorn och barnflickan betr\u00e4dde det fjortonde steget.<\/p>\n
Jag kom nyligen av en h\u00e4ndelse att se filmen ”O, brother where art thou gone”. Filmen handlar om tre straff\u00e5ngar som fastkedjade vid varandra rymt fr\u00e5n f\u00e5ngl\u00e4gret. P\u00e5 sin odyss\u00e9 hamnar de mitt i en dopf\u00f6rr\u00e4ttning vid floden Missisippi. En av dem st\u00f6rtar ut i vattnet och l\u00e5ter sig d\u00f6pas tillsammans med de vitkl\u00e4dda. ”Jag \u00e4r \u00e5terl\u00f6st” utropar han, jag \u00e4r fr\u00e4lst, alla mina brott \u00e4r f\u00f6rl\u00e5tna”.\u00a0 ”Ja”, s\u00e4ger Ulysses (Odysseus), ”Gud har f\u00f6rl\u00e5tit dig, vi har f\u00f6rl\u00e5tit dig, men staten Missisippi \u00e4r h\u00e5rdare”.<\/p>\n
Svenska staten har utd\u00f6mt straff f\u00f6r f\u00f6rsyndelserna i Knutby. Vi kan endast hoppas p\u00e5 att de inblandade f\u00f6r sin egen salighets skull bek\u00e4nner sin synd inf\u00f6r Herren \u00f6ver liv och d\u00f6d.<\/p>\n
V\u00e5r uppgift \u00e4r inte att f\u00f6rfasa oss eller att d\u00f6ma. V\u00e5r utmaning \u00e4r att bek\u00e4nna v\u00e5r egen skuld och leva i f\u00f6rl\u00e5telsen. Gud sig f\u00f6rbarme!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Domarna har fallit. Samh\u00e4llets domar och folkets. De skyldiga har f\u00e5tt sitt straff. Kvar l\u00e4mnar fr\u00e5gan hur detta kunde h\u00e4nda. Vi som p\u00e5 avst\u00e5nd f\u00f6ljde h\u00e4ndelserna som de beskrevs av media f\u00f6rf\u00e4rades och f\u00f6rundrades. En del av oss bespottade dramat. … L\u00e4s mer