Det \u00e4r sk\u00f6nt att vara lat. Det \u00e4r till och med nyttigt. Det finns en hedersam l\u00e4ttja ur vilken all intellektuell f\u00f6rkovran uppkommer, s\u00e4ger Samuel Johnson. I likhet med S\u00f6ren Kierkegaard menar han att det inte \u00e4r l\u00e4ttjan som \u00e4r alla lasters moder, utan ledan, meningsl\u00f6sheten. I den v\u00e4lsignade l\u00e4ttjan kan vilan och kreativiteten l\u00e5ta sig finnas; i ledan j\u00e4ser oron.<\/p>\n
Under semestern, d\u00e5 n\u00e4r ekorrhjulet stannade f\u00f6r ett \u00f6gonblick, kom jag att t\u00e4nka p\u00e5 leda och l\u00e4ttja, och jag t\u00e4nkte p\u00e5 Shlaraffenlandet, landet d\u00e4r varma kakor v\u00e4xer p\u00e5 lindarna och s\u00f6t honung flyter som vatten fr\u00e5n de djupa dalarna upp mot de h\u00f6ga bergen. I Shlaraffenlandet ser man en mager gammal get med hundra kilo flott och sextio kilo salt i kroppen. H\u00e4r ser man tv\u00e5 m\u00f6ss viga en biskop och h\u00e4r h\u00f6r man tv\u00e5 dibarn s\u00e4ga \u00e5t sin sin mor att h\u00e5lla truten, medan en gammal skinkm\u00e4rr st\u00e5r bredvid och s\u00e4ger att det var r\u00e4tt. Schlaraffenlandet, besynnerligheternas land, den f\u00f6rvr\u00e4ngda v\u00e4rlden. \u00d6verfl\u00f6dets land, l\u00e4ttingarnas hemvist, lyckohjulens och dubbelvinsternas f\u00f6rlovade land. Landet, d\u00e4r man ropar bingo var g\u00e5ng talet 666 utropas. Schlaraffenlandet, sj\u00e4lvf\u00f6rintelsens och icke-varats land, ledans land.<\/p>\n
Ett \u00e4r klart. Vi beh\u00f6ver vilan. Vi m\u00e5ste regelbundet l\u00e4mna v\u00e5ra anstr\u00e4ngningar f\u00f6r att l\u00e4ttjefullt str\u00e4cka ut oss p\u00e5 det gr\u00e4s med betesr\u00e4tt psalmisten talar om. Livets Herde vill f\u00f6ra oss till lugnets vatten, d\u00e4r han p\u00e5 nytt l\u00e5ter sj\u00e4len komma hem.<\/p>\n
Men vilan f\u00f6ruts\u00e4tter ansp\u00e4nning, aktion. H\u00e4rlighetens berg implicerar uppdrag i dalen. Vi \u00e4r inte kallade att bygga hyddor \u00e5t Mose och Elia, inte kallade att befatta oss med vad ovan \u00e4r. Vi \u00e4r kallade till det liv vi f\u00e5tt att leva. Vi \u00e4r kallade till meningsfullhet. V\u00e5r kallelse g\u00e4ller br\u00f6d och vin. Inte att existera, utan att bli verkliga. Inte ledan, utan kampen… och k\u00e4rleken. Hemligheten best\u00e5r inte i att leva, utan att ha n\u00e5got att leva f\u00f6r.<\/p>\n
Ett av engelskans ord f\u00f6r semester \u00e4r \u201dvacation\u201d. Ordet kommer fr\u00e5n latinets \u201ddies vacantes\u201d, de tomma dagarna. S\u00e5 kallades i det antika Rom dagarna i grottekvarnen, de dagar som inte inneh\u00f6ll n\u00e5gra religi\u00f6sa fester eller offentliga spel. Motsatsen till de tomma dagarna \u00e4r de fyllda dagarna, de fulla dagarna, de heliga dagarna; dagarna fulla av plikter men \u00e4ven av firande, fulla av saker att g\u00f6ra, fest, dans, ritualer, den fulla gemenskapens dagar, vilans fullhet<\/p>\n
Efter det att Gud skapat himlen och jorden pustade han ut. I v\u00e5ra \u00f6vers\u00e4ttningar s\u00e4gs att han vilade: \u201doch han vilade p\u00e5 den sjunde dagen efter allt han hade gjort\u201d, st\u00e5r det. Det hebreiska ordet Schabbat betyder emellertid inte enbart \u201dvila\u201d. I likhet med det tyska ordet \u201dfeiern\u201d (fr\u00e5n latinets \u201dferiae\u201d; jfr v\u00e5rt \u201dferie\u201d) har ordet en dubbel betydelse. Dels inneb\u00e4r det att avh\u00e5lla sig fr\u00e5n arbete, dels att fira. \u201dFeiern\u201d betyder att man anordnar en fest i anslutning till en betydande h\u00e4ndelse. Efter det att Gud skapade himlen och jorden st\u00e4llde han s\u00e5ledes till med ett g\u00e4stabud. Arbetet hade upph\u00f6rt; helgdagen ringts in, nu var festens tid, fullhetens tid.<\/p>\n
Semestern \u00e4r en vara: vi m\u00e5ste k\u00f6pa den. Semestern f\u00f6ruts\u00e4tter arbete. Utan arbete ingen betald tid som vi sj\u00e4lva kan f\u00f6rfoga \u00f6ver. Men befrielse fr\u00e5n ekorrhjulet garanterar ingen v\u00e4lsignelse. Den k\u00e4nsla av fullhet vi l\u00e4ngat efter infinner sig kanske inte. Intigheten drabbar med full kraft. Och sedan ekorrhjulet p\u00e5 nytt.<\/p>\n
Ocks\u00e5 sabbaten \u00e4r knuten till ett arbete som utf\u00f6rts, men sabbaten, eller riktigare festdagen, kan ingen g\u00f6ra sig f\u00f6rtj\u00e4nt av. Den \u00e4r gratis. Liksom n\u00e5den \u00e4r den en g\u00e5va av en n\u00e5dig Gud. N\u00e5den kan inte k\u00f6pas eller \u00e4rvas, inte heller p\u00e5tvingas. N\u00e5den tar man emot. Som n\u00e5den \u00e4r fri \u00e4r sabbaten fri. Sabbaten, festdagen, \u00e4r installerad i skapelseordningen som \u201dden gemensamma egendomen f\u00f6r alla\u201d<\/em> (Buber). Det enda vi kan g\u00f6ra \u00e4r att ta emot den… i dess fullhet. Men fullheten implicerar en skyldighet. Vi \u00e4r uppfodrade att fira skapelsen tillsammans med skaparen. Herren \u00f6ver himlarna och jorden kallar sina medhj\u00e4lpare och medarbetare till fest \u201dT\u00e4nk p\u00e5 festdagen, s\u00e5 att ni helgar den\u201d p\u00e5bjuder han. Endast i fullheten avsl\u00f6jar den sitt djupaste inneh\u00e5ll. Utan helgelsen blir den blott och bart ett oidentifierbart brottstycke av individuell semester.<\/p>\n \u00c5t de judar som v\u00e4nt hem fr\u00e5n exilen i Babylonien och p\u00e5 nytt uppt\u00e4ckt Toran s\u00e4ger Nehemja om festdagen: \u201dDenna dag \u00e4r helgad \u00e5t Herren, er Gud… G\u00e5 nu hem och njut av god mat och s\u00f6tt vin och dela med er \u00e5t dem som inte kunnat f\u00f6rbereda n\u00e5gonting… Var inte bedr\u00f6vade. Den gl\u00e4dje Herren ger \u00e4r er styrka\u201d.<\/em><\/p>\n P\u00e5 festdagen firar vi Guds skapelse. Men inte endast det som var n\u00e4r allting b\u00f6rjade. Vi firar ocks\u00e5 den skapelse som p\u00e5g\u00e5r. Skapelsen \u00e4r inte fullbordad, den fortg\u00e5r, den sker st\u00e4ndigt. Och detta skeende \u201dsammanh\u00e4nger\u201d<\/em>, som Martin Buber s\u00e4ger det, \u201dmed mig, mitt liv mitt verk, min tj\u00e4nst\u201d<\/em>, dvs hur v\u00e5r relation till v\u00e4rlden p\u00e5verkar v\u00e4rlden s\u00e5 att verkligt liv uppst\u00e5r. Ett s\u00e5dant f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt f\u00f6ruts\u00e4tter ansvar, och ansvar betyder ingenting annat \u00e4n att m\u00e4nniskan ger egna svar p\u00e5 de fr\u00e5gor som st\u00e4lls till henne under hennes livsvandring. Egna svar, ty varje m\u00e4nniskan f\u00e5r de fr\u00e5gor endast hon kan besvara. En m\u00e4nniskas uppgift i tillvaron \u00e4r lika unik som hon sj\u00e4lv. F\u00f6r att hon skall bli den m\u00e4nniska som det b\u00e4sta inom henne f\u00f6rutbest\u00e4mt henne att bli, m\u00e5ste hon d\u00e4rf\u00f6r \u00f6verl\u00e5ta sig \u00e5t Livets Herre och undf\u00e5 hans n\u00e5d. Och n\u00e5d \u00e4r tj\u00e4nst; n\u00e5d \u00e4r kallelse och uppdrag; n\u00e5d \u00e4r att baka br\u00f6d och brygga vin.<\/p>\n Skapelsen \u00e4r inte fullbordad men fullkomnas i Jesus Kristus. Och vi \u00e4r i honom. Vi \u00e4r Kristi kropp. S\u00e5ledes fullbordas skapelsen genom oss. I Jesus Kristus. Genom den frihet han sk\u00e4nker och genom den kraft han ger oss i gl\u00e4djen vi f\u00e5r. Vi \u00e4r inte kallade att leva i Schlaraffenlandet. Vi \u00e4r kallade att att odla s\u00e4d och anl\u00e4gga ving\u00e5rdar. Och den som f\u00f6rs\u00f6kt detta vet att detta \u00e4r kamp och att kampen \u00e4ven g\u00e4ller tistlar och t\u00f6rnen. Men ocks\u00e5 att Gud uppenbarar sig just d\u00e4r. I t\u00f6rnbusken. Som f\u00f6r Mose.<\/p>\n Den eviga festdag vi v\u00e4ntar p\u00e5 \u00e4r ingen betald semester. Den som b\u00f6rjade arbeta i ving\u00e5rden vid dagens b\u00f6rjan f\u00e5r inte mer \u00e4n den som kom vid elfte timmen. \u00c4nd\u00e5 bottnar vilans fullhet i det uppdrag han gett och i den gemenskap som bildats av dem som svarat p\u00e5 hans kallelse och tagit emot hans befrielse. Festen bortom tid och rum \u00e4r ett g\u00e4stabud, d\u00e4r Herren firar den nya skapelsen tillsammans med sina trogna. Varje g\u00e5ng vi delar br\u00f6d och vin deltar vi i den h\u00f6gtid som \u201d\u00e4r redan nu men \u00e4nnu inte\u201d<\/em>. Den gl\u00e4dje Herren ger blir v\u00e5r styrka.<\/p>\n Den 4.juli l\u00e4mnade Ole Jakobsson, min v\u00e4n, det jordiska f\u00f6r att tr\u00e4da in i det som ligger bortom det som \u00f6gat ser och \u00f6rat h\u00f6r, f\u00f6r att, som han skrev i en av sina dikter, sjunga \u201dpsalmernas psalm\u201d<\/em>, och tillade: \u201dd\u00e4r orden blir som ett festtal och Herren ler n\u00e4r han ser mig fast jag st\u00e5r sist i k\u00f6n\u201d<\/em><\/p>\n Jag s\u00f6rjer Ole.<\/p>\n En dryg vecka innan han tr\u00e4dde in i den fulla v\u00e4lsignelsens tid, fullbordade han i sex kortdikter n\u00e5got som liknar ett testamente. Dikterna betitlade han \u201dMellan himmel och jord\u201d<\/em>. H\u00e4r ser han i Jakob B\u00f6hmes anda m\u00e4nniskan som ett mikrokosmos, skapad av havets skugga och rymdens hetta. Varf\u00f6r Gud skapade jorden s\u00e5 sk\u00f6n och oss till sin avbild, vet vi inte. Att Gud gjorde oss till n\u00e5got som liknade honom sj\u00e4lv \u00e4r kanske den yttersta hemligheten, skriver han. Likt Maximos Bek\u00e4nnaren s\u00e5g han m\u00e4nniskan som en mediator mellan Gud och hans skapelse, en varelse med en kallelse och ett uppdrag. Havets skugga S\u00e5 skapade Gud <\/em> Det \u00e4r sk\u00f6nt att vara lat. Det \u00e4r till och med nyttigt. Det finns en hedersam l\u00e4ttja ur vilken all intellektuell f\u00f6rkovran uppkommer, s\u00e4ger Samuel Johnson. I likhet med S\u00f6ren Kierkegaard menar han att det inte \u00e4r l\u00e4ttjan som \u00e4r … L\u00e4s mer
\nDen sista av dessa kortdikter med mottot \u201dMellan himmel och jord\u201d<\/em>, gav han namnet \u201dk\u00e4rleken\u201d<\/strong><\/p>\n
\noch rymdens hetta
\nm\u00f6tes i ett famntag
\ni en m\u00e5ltidsfest med br\u00f6d och vin<\/em><\/p>\n
\nk\u00e4rleken och gav den
\n\u00e5t m\u00e4nniskorna
\natt b\u00e4ra
\ntill varandra<\/em><\/p>\n
\n<\/em>* Schlaraffenlandet: ett lyckoland, d\u00e4r ingen beh\u00e4ver anstr\u00e4nga sig. Myten har funnits i folksagorna alltsedan antiken. Br\u00f6derna Grimm tar upp temat i \u201dSagan om Schlaraffenlandet\u201d<\/span><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"