{"id":148,"date":"1994-01-01T23:36:33","date_gmt":"1994-01-01T21:36:33","guid":{"rendered":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/?p=148"},"modified":"2009-01-18T18:59:56","modified_gmt":"2009-01-18T16:59:56","slug":"farg-och-kultur","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/1994\/01\/farg-och-kultur\/","title":{"rendered":"F\u00e4rg och kultur"},"content":{"rendered":"

\u00a0<\/strong>INTRODUKTION<\/strong><\/p>\n

”ty sannerligen g\u00f6mmer sig konsten i naturen,den som kan dra fram den, han har den” (D\u00fcrer)<\/em><\/p>\n

Den kulturella utvecklingen \u00e4r till alla delar beroende av\u00a0 att m\u00e4nniskan bygger hus , byar och st\u00e4der. Odlingen av s\u00e5v\u00e4l gr\u00f6da som m\u00e4nskliga f\u00e4rdigheter tar sin b\u00f6rjan i och med att m\u00e4nniskan bos\u00e4tter sig, och bos\u00e4ttning f\u00f6ruts\u00e4tter byggande.\u00a0 Att bygga \u00e4r emellertid inte bara en teknisk angel\u00e4genhet, det \u00e4r en socio-kulturell process genom vilken m\u00e4nniskan inte bara ger form \u00e5t den gemenskap hon tillh\u00f6r, utan\u00a0 genom vilken hon sj\u00e4lv utformas.<\/p>\n

Kulturen utgick ursprungligen fr\u00e5n ett ”framh\u00e4mtande umg\u00e4nge” med naturen. Man levde sig in i det s\u00e4tt p\u00e5 vilket naturen ”arbetade” och f\u00f6rs\u00f6kte\u00a0 p\u00e5 olika s\u00e4tt efterlikna de naturliga processerna.<\/p>\n

N\u00e4r utveckligen som nu, g\u00e5r\u00a0 i\u00a0 en s\u00e5dan riktning,\u00a0 att navelstr\u00e4ngen mellan moder jord och civilisationen klippts av ,\u00a0 f\u00e5r detta\u00a0 sociala och kulturella f\u00f6ljdverkningar. Livet blir mera tekniskt. En\u00a0 f\u00f6r\u00e4ndring fr\u00e5n det heliga till det abstrakta och fr\u00e5n det kvalitativa till det kvantitativa\u00a0 \u00e4ger rum. Kulturen f\u00f6rlorar sin livsb\u00e4rande funktion och blir en dekoration till det organiserade livet.<\/p>\n

N\u00e4r detta sker alieneras vi fr\u00e5n livet och blir fr\u00e4mlingar i den v\u00e4rld vi sj\u00e4lva skapat \u00e5t oss.<\/p>\n

En b\u00e4rkraftig utveckling f\u00f6ruts\u00e4tter en ny och f\u00f6rnyad f\u00f6rst\u00e5else av m\u00e4nniskan i hennes\u00a0 individuella , socio-kulturella och kosmiska dimension. Det \u00e4r v\u00e5r uppgift i v\u00e4rlden att p\u00e5 nytt samtycka till universums existens genom att uppfatta oss sj\u00e4lva som en\u00a0 karakteristisk och omistlig del av\u00a0 v\u00e4rldsordningen.<\/p>\n

Det finns inget liv utan f\u00e4rg. Det \u00e4r i st\u00e4llet s\u00e5 att allt liv str\u00e4var mot f\u00e4rg, och eftersom kultur i egentlig mening \u00e4r vilja till liv,\u00a0 \u00e4r insikter i f\u00e4rgernas v\u00e4rld och i\u00a0 deras betydelse som uttryck f\u00f6r livsprocesserna, av vital betydelse f\u00f6r v\u00e5r f\u00f6rst\u00e5else av oss sj\u00e4lva som livets mest karakteristiska uttryck.<\/p>\n

Vi m\u00e5ste d\u00e4rf\u00f6r p\u00e5 nytt\u00a0 s\u00f6ka sambanden mellan natur och kultur, s\u00e5 att s\u00e4ga s\u00f6ka oss tillbaka till r\u00f6tterna, men inte l\u00e4ngre enbart intuitivt, utan berikade av kunskaper fr\u00e5n fysik, biologi, psykologi och andra vetenskaper. Med andra ord: vi m\u00e5ste tr\u00e4na upp v\u00e5r k\u00e4nslighet samtidigt som vi l\u00e4r oss att arbeta exakt.<\/p>\n

Jag vill personligen med detta arbete hedra minnet av min gode v\u00e4n och l\u00e4rom\u00e4stare Thorvald Lindquist, som visade mig traditionens betydelse och \u00f6ppnade mina \u00f6gon f\u00f6r den rikedom\u00a0 naturen har att erbjuda, och som under tv\u00e5 decennier l\u00e4rde mig till\u00e4mpa det\u00a0 vi tillsammans s\u00e5g.\u00a0 Jag vet nu att det sannerligen \u00e4r s\u00e5, att konsten g\u00f6mmer sig i naturen, och att den som kan dra fram den , han har den. Jag vet emellertid ocks\u00e5 att den sitter oerh\u00f6rt djupt och att jag d\u00e4rf\u00f6r m\u00e5ste arbeta kraftfullt och v\u00e4l, och med stor prescision.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

NATUR<\/strong><\/p>\n

”m\u00e4nniskan \u00e4r det organ, genom vilket naturen avsl\u00f6jar sina hemligheter. I den subjektiva personligheten visar sig v\u00e4rldens djupaste inneh\u00e5ll”\u00a0 (Goethe)<\/em><\/p>\n

”v\u00e5r erfarenhet visar oss vad naturen kan skapa, men den s\u00e4ger oss icke hur detta skapande sker. I sj\u00e4lva den m\u00e4nskliga anden ligger medlet att avsl\u00f6ja naturens drivkrafter”.(G\u00f6ethe)<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

VAD \u00c4R NATUR<\/strong><\/p>\n

Natur \u00e4r inte bara det vi ser f\u00f6r v\u00e5ra \u00f6gon: djur, tr\u00e4d, blommor, himmel, hav, klippor med allt vad de inneb\u00e4r av dofter, ljud, vibrationer, former, f\u00e4rger. Naturen \u00e4r ocks\u00e5 den v\u00e4rld naturvetenskaperna handlar om, fysiken, kemin, biologin, vetenskaper som beskriver v\u00e4rlden som en odelad helhet i flytande r\u00f6relse, en fortg\u00e5ende skapelseprocess. Dessa vetenskaper p\u00e5visar ett kraftspel bakom kulisserna som inte \u00e4r direkt tillg\u00e4ngliga f\u00f6r v\u00e5ra sinnen utan m\u00e5ste utforskas med hj\u00e4lp av speciella instrument.<\/p>\n

Vad kan vi d\u00e5 veta om den sanna verkligheten? Ett vet vi. Endast d\u00e4r vi upplever helhet finns verklighet. Att endast ta i beaktande det som vi ser f\u00f6r v\u00e5ra \u00f6gon inneb\u00e4r att leva i en illusion. Vi m\u00e5ste tr\u00e4nga djupare. Vi m\u00e5ste ut\u00f6ka v\u00e5ra kunskaper, \u00e4ndra v\u00e5ra attityder och utveckla v\u00e5rt kunnande till m\u00e4sterlighet.<\/p>\n

Forskarna s\u00e4ger oss att det som vi kallar rymd inte \u00e4r tomhet utan fullhet. Rymden \u00e4r fylld av energi och det vi ser f\u00f6r v\u00e5ra \u00f6gon, den materiella verkligheten, \u00e4r endast som en liten krusning p\u00e5 ytan av ett ofantligt hav. Det \u00e4r den bakomliggande energin som \u00e4r grunden f\u00f6r v\u00e5r existens. Djuren, tr\u00e4den, blommorna, himlen, havet, klipporna och vi sj\u00e4lva \u00e4r deriverade former av denna energi, eller, som abboten i ”Rosens namn” skulle uttrycka det, av detta ljus. Deras och v\u00e5r verkliga betydelse kan ses f\u00f6rst n\u00e4r vi upplever den fullhet, i vilken dessa former har genererats och getts varaktighet och i vilken de slutligen skall f\u00f6rsvinna.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Verkligheten best\u00e4ms av v\u00e5ra relationer<\/strong><\/p>\n

Vi kan aldrig med v\u00e5r kunskap helt och fullt omfatta den verklighet som ligger bakom sinnesv\u00e4rldens f\u00f6reteelser. Denna verklighet\u00a0 kan emellertid komma oss till m\u00f6tes som en relationsverklighet. 0ch den kommer oss till m\u00f6tes i den m\u00e5n vi \u00f6ppnar oss f\u00f6r den. Verkligheten skapas av iakttagaren i dialog med det iakttagna, eller som\u00a0 David Bohm uttrycker det: ”kunskapen om verkligheten ligger inte i subjektet och inte heller i objektet, utan i det dynamiska fl\u00f6det mellan dem”. Martin Buber s\u00e4ger det \u00e4nnu tydligare: ”allt verkligt liv \u00e4r m\u00f6te”.<\/p>\n

V\u00e5r uppfattning om verkligheten beror d\u00e4rf\u00f6r av v\u00e5r f\u00f6rm\u00e5ga att\u00a0 kommunicera med naturen. Som indianh\u00f6vdingen Seattle gjorde det n\u00e4r han upplevde gemenskap med v\u00e4xterna, djuren, klipporna, floderna och jorden, eller den helige Franciskus, som samtalade med syster m\u00e5ne\u00a0 och broder sol, eller som Jakob B\u00f6hme, som f\u00f6rnam att han kunde se in i tingen och v\u00e4xterna, eller som Goethe som sade till den sinnligt f\u00f6rnimbara rosen: ”det \u00e4r allts\u00e5 du”. Vi m\u00e5ste\u00a0 l\u00e4ra oss att tr\u00e4det inte best\u00e5r av dofter, sus, gr\u00f6na fl\u00e4ckar osv. Tr\u00e4det doftar, susar, gr\u00f6nskar.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

VARJE M\u00c4NNISKA \u00c4R TILL SIN NATUR ETT MIKROKOSMOS<\/strong><\/p>\n

M\u00e4nniskan \u00e4r skapelsens mest karakteristiska element och \u00e4ger\u00a0 d\u00e4rf\u00f6r f\u00f6rm\u00e5ga att kommunicera med naturen. I sj\u00e4lva verket handlar denna kommunikation med naturen om naturens samtal med sig sj\u00e4lv, en kommunikation d\u00e4r objekt och subjekt blandas och f\u00f6rvandlas i igenk\u00e4nnandets handlingar.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Hela v\u00e4rlden avspeglas i m\u00e4nniskan<\/strong><\/p>\n

”Hela den reella v\u00e4rlden och alla historiska epoker avspeglas och inryms i m\u00e4nniskan. Hon \u00e4r ett mikrokosmos, inte bara en del av universum. Detta universum uppenbaras f\u00f6r henne inifr\u00e5n i takt med att hennes medvetande utvidgas och lyses upp. Att g\u00e5 p\u00e5 djupet i tiden \u00e4r att g\u00e5 p\u00e5 djupet i sig sj\u00e4lv och det \u00e4r bara i det innersta djupet av sig sj\u00e4lv m\u00e4nniskan kan finna tidens \u00e4ldsta skikt. Tidens \u00e4ldsta djup \u00e4r inte n\u00e5got fr\u00e4mmande f\u00f6r m\u00e4nniskan, n\u00e5got som tr\u00e4nger sig p\u00e5 utifr\u00e5n, utan de innersta och mera v\u00e4rdefulla skikten inom henne sj\u00e4lv, skikt som ett tr\u00e5ngsynt medvetande h\u00f6ljt \u00f6ver och stoppat undan.”(Berdjajev)<\/em><\/p>\n

M\u00e4nniskan b\u00e4r i sitt omedvetna\u00a0 ”minnen” av hur v\u00e4rlden kristalliserades och polymiserades, hur livet uppkom, blomstrade\u00a0 och bredde ut sig i hela dess rikedom, hur medvetandet uppkom och hur m\u00e4nniskan, detta g\u00e5tfulla spr\u00e5ng, denna yttersta komplexitet, ”danad av stoft fr\u00e5n jorden”,<\/em> blev till. Inom oss finns ocks\u00e5 lagrad ”kunskap” om hela den socio-kulturella utveckling som vi kallar historia, denna f\u00f6runderliga ber\u00e4ttelse om kulturer och folk: om framalstring, barndom, mogenhet, kulmination, blomstring, \u00e5lderdom, skr\u00f6plighet, nedvissning och d\u00f6d men ocks\u00e5 insikter om\u00a0 od\u00f6dliga kulturv\u00e4rden.<\/p>\n

Carl Gustav Jung ger dessa, av avl\u00e4gsna erfarenheter formade m\u00f6nster, ben\u00e4mningen arketyper,<\/em>\u00a0 kollektivt n\u00e4rvarande m\u00f6nster i den process\u00a0 vi kallar det omedvetna. Arketyperna \u00e4r form utan inneh\u00e5ll och representerar s\u00e5lunda endast m\u00f6jligheter till vissa varseblivanden och\u00a0 ett visst handlande. Men de uppfordrar oss st\u00e4ndigt till\u00a0 att se och att handla.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

M\u00e4nniska blir man<\/strong><\/p>\n

Descartes pr\u00e4glade uttrycket cognito, ergo sum, jag t\u00e4nker d\u00e4rf\u00f6r \u00e4r jag. <\/em>\u00a0Men m\u00e4nniskan \u00e4r<\/em>\u00a0 inte, endast Gud \u00e4r. M\u00e4nniskan \u00e4r ett v\u00e4sen i vardande. Hon blir till genom att st\u00e4ndigt bli bekr\u00e4ftad och genom att st\u00e4ndigt bekr\u00e4fta; genom att leva i en skapande dialog med sin v\u00e4rld, med sina medm\u00e4nniskor, med skapelsen och konstskapelsen ( naturen och den byggda milj\u00f6n) och med den kraft som i henne och i allt runtom henne hela tiden g\u00f6r sig p\u00e5mind. En \u00e4kta dialog grundar sig p\u00e5 lyssnande.<\/p>\n

Som en del av naturen kan vi d\u00e4rf\u00f6r inte l\u00e4ngre betrakta naturen p\u00e5 ett mekaniskt s\u00e4tt.\u00a0 Vi b\u00f6r i st\u00e4llet g\u00f6ra, som fysikern David F Peat f\u00f6resl\u00e5r att vi skall g\u00f6ra: ”v\u00e4nta och lyssna ett tidl\u00f6st \u00f6gonblick innan vi handlar, f\u00f6r att\u00a0 sedan\u00a0 kunna utf\u00f6ra\u00a0 de \u00e4dla g\u00e4rningar\u00a0 som skapar en harmonisk v\u00e4rld”.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Fr\u00e5n det heliga till det abstrakta<\/strong><\/p>\n

N\u00e4r den civilicerade v\u00e4rlden tappar kontakten med naturen tappar den ocks\u00e5 kontakten med det sant m\u00e4nskliga\u00a0 och tr\u00e4der in ett tillst\u00e5nd d\u00e4r den inte l\u00e4ngre har n\u00e5gon st\u00f6rre k\u00e4nsla f\u00f6r direkt kontakt med helheten. Ordet helhet har i m\u00e5nga spr\u00e5k samma rot som helighet<\/em> och h\u00e4lsa<\/em> . N\u00e4r m\u00e4nniskan tappar kontaken med helheten m\u00e5r hon d\u00e5ligt, hon f\u00f6rlorar sig sj\u00e4lv.\u00a0 ”Det har till och med g\u00e5tt dith\u00e4n att vi ser det som en belastning att vara m\u00e4nniskor – m\u00e4nniskor av \u00e4kta k\u00f6tt och blod, v\u00e5rt eget k\u00f6tt och blod; vi blygs \u00f6ver det, ser det som n\u00e5got att sk\u00e4mmas f\u00f6r, och vi f\u00f6rs\u00f6ker g\u00f6ra om oss till n\u00e5gotslags vidunderliga allm\u00e4nm\u00e4nniskor. Vi f\u00f6ds d\u00f6da……..Snart kommer vi v\u00e4l att t\u00e4nka ut ett s\u00e4tt av avlas ur en ide\u00b4. <\/em>(Dostojevskij)<\/p>\n

Ett faktum \u00e4r, att de italienska futuristerna efterstr\u00e4vade just detta. De skrev: ”Vi ser fram mot skapandet av en icke m\u00e4nsklig typ hos vilken moraliskt lidande, hj\u00e4rtats godhet, tillgivenhet och k\u00e4rlek, dessa gifter som bryter ner livskraften, som st\u00e4nger av v\u00e5ra kroppars starka\u00a0 elektricitet, kommer att avskaffas”.<\/em><\/p>\n

Ur s\u00e5dant utvecklas v\u00e4rlden som den perfekta maskinen, en tr\u00e5kig historia, doftl\u00f6s, ljudl\u00f6s, k\u00e4nslol\u00f6s, f\u00e4rgl\u00f6s<\/em>.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Verkligheten \u00e4r ett uppfyllt enande<\/strong><\/p>\n

Vi \u00e4r emellertid inte avlade ur en ide’, vi \u00e4r danade av\u00a0 stoft fr\u00e5n jorden, och inom oss finns\u00a0 d\u00e4rf\u00f6r skapelsens och konstskapelsens alla former och f\u00e4rger. Vi m\u00e5r d\u00e4rf\u00f6r v\u00e4l n\u00e4r det vi varseblir i den yttre v\u00e4rlden \u00f6verensst\u00e4mmer med v\u00e5r inre v\u00e4rld. Mera exakt: vi m\u00e5r v\u00e4l n\u00e4r vi genom en skapande process lyckas uppn\u00e5 ett enande mellan dem. I ursprunglig mening betyder lycka att justera,\u00a0 <\/em>dvs att man justerar det yttre landskapet i f\u00f6rh\u00e5llande till det inre. All livserfarenhet \u00e4r i grunden en dr\u00f6m om ett enande. Verkligheten \u00e4r ett uppfyllt enande. Goethe yttryckte saken s\u00e5 h\u00e4r: ”…..allt som finns d\u00e4rinne, finns ocks\u00e5 d\u00e4rute och endast ett sammantr\u00e4ffande av b\u00e4gge v\u00e4senheterna f\u00e5r g\u00e4lla som sanning”.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/strong><\/p>\n

NATURENS F\u00c4RGV\u00c4RLD<\/strong><\/p>\n

”Allt levande str\u00e4var till f\u00e4rg, till s\u00e4rskiljning, till specifering, till effekt, till ogenomskinlighet in i det o\u00e4ndligt fina. Allt som inte l\u00e4ngre \u00e4r levande drar sig mot vitt, till abstraktion, till allm\u00e4ngiltighet, till avklarning, till genomskinlighet”.(Goethe)<\/em><\/p>\n

Det finns inga andra f\u00e4rger \u00e4n de som finns i naturen. De kommer oss till m\u00f6tes genom myllan, leran, stenarna, mossorna, tr\u00e4den, blommorna, insekterna, fiskarna i havet, f\u00e5glarna i luften, d\u00e4ggdjuren. Vi ser dem som brytningar av ljus i luft , vatten och kristaller och vi upplever dem genom ett otal andra fenomen. Goethes ord att livet str\u00e4var mot f\u00e4rg, bekr\u00e4ftas i dag p\u00e5 ett f\u00f6runderligt s\u00e4tt av fysikerna. Dessa l\u00e5ter oss f\u00f6rst\u00e5, att, ifall man betraktar skapelsen som en fortg\u00e5ende, allomfattande r\u00f6relse, kan inte livsprocesserna i en organism\u00a0 skiljas fr\u00e5n de processer med vilka den livl\u00f6sa materien reproducerar och uppr\u00e4tth\u00e5ller sig sj\u00e4lv. Materien h\u00e4nder, och varje h\u00e4ndelse \u00e4r unik, och sj\u00e4lva livet \u00e4r det h\u00f6gsta exemplet p\u00e5 aktiv materia. Skapelsen \u00e4r en st\u00e4ndigt p\u00e5g\u00e5ende process i vilken universum utvecklar sig som en blomma.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Vitt och svart<\/strong><\/p>\n

I naturen finner vi \u00e4ven icke-f\u00e4rgerna: vitt och svart. Vitt som sn\u00f6 och som ogenomskinligt t\u00f6cken, svart som halvf\u00f6rbr\u00e4nningar, som f\u00f6rkolningar. Kolet har emellertid en hel del att s\u00e4ga oss. I sitt amorfa tillst\u00e5nd representerar det m\u00f6rker och ogenomskinlighet. I sin kristallform, dvs som diamant, representerar det den st\u00f6rsta klarhet och genomskinlighet med f\u00f6rm\u00e5ga att bryta alla universums f\u00e4rger.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

F\u00e4rgerna \u00e4r skapelsens spr\u00e5k<\/strong><\/p>\n

Naturens f\u00e4rger \u00e4r inga abstraktioner, de \u00e4r skapelseprocessens spr\u00e5k. F\u00e4rgerna uttrycker komplexa processer s\u00e5v\u00e4l hos den liv\u00f6sa materien som hos de levande organismerna. Ta\u00a0 exempelvis en levande planta. V\u00e4xten b\u00f6rjar med ett fr\u00f6. Fr\u00f6et tillf\u00f6r emellertid mycket litet, f\u00f6r att inte s\u00e4ga ingenting till den verkliga materiella substansen av plantan, eller till den energi, som f\u00e5r den att v\u00e4xa. Detta senare kommer uteslutande fr\u00e5n jorden, vattnet och solljuset. Men fr\u00f6et inneh\u00e5ller information i form av DNA, och denna information f\u00f6ranleder milj\u00f6n att forma en planta i enlighet med denna information.\u00a0 (”jorden<\/em> frambringade<\/em> gr\u00f6nska, fr\u00f6b\u00e4rande \u00f6rter och frukttr\u00e4d…” 1Mos 1:12)<\/p>\n

En bl\u00e5 blomma f\u00e5r s\u00e5ledes sin bl\u00e5a f\u00e4rg och sin doft i enlighet med de koder som finns inskrivna i blommans fr\u00f6. Men det \u00e4r den fuktiga myllan\u00a0 i samverkan med solljuset, som sk\u00e4nker henne f\u00e4rgen och doften.\u00a0\u00a0 En gul sten \u00e4r gul i enlighet med komplexa processer. Specifika, samverkande krafter som utformat den,\u00a0 h\u00e5ller den samman, och ger den dess identitet.\u00a0 F\u00e4rgen har inte tillkommit senare, den \u00e4r v\u00e4sentligt en del av sj\u00e4lva processen. Stenens v\u00e4sen uppenbaras f\u00f6r oss genom dess f\u00e4rg. Utan f\u00e4rg \u00e4r stenen en abstraktion, en allm\u00e4ngiltighet.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Ett spr\u00e5k f\u00f6ruts\u00e4tter dialog<\/strong><\/p>\n

F\u00f6r att l\u00e4ra k\u00e4nna en person m\u00e5ste vi umg\u00e5s med honom eller henne. F\u00f6r att l\u00e4ra k\u00e4nna en sten m\u00e5ste vi – som Thorvald Lindquist,\u00a0 i Jakob B\u00f6hmes anda –\u00a0 ta stenen i v\u00e5r hand, k\u00e4nna dess skrovliga eller av havsv\u00e5gorna slipade yta mot v\u00e5r hud och \u00f6ppna oss sj\u00e4lva f\u00f6r dess f\u00e4rger. Men d\u00e5\u00a0 kan ocks\u00e5 undret ske. En urbild kan tr\u00e4da oss till m\u00f6tes, och i denna bild k\u00e4nner vi igen oss sj\u00e4lva.<\/p>\n

Varje \u00e4kta dialog bygger p\u00e5 \u00f6msesidighet; att vi hos den andre, eller det andra igenk\u00e4nner det v\u00e4sentliga i oss sj\u00e4lva. V\u00e5r kallelse \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r att vara personliga i den urprungliga betydelsen i ordet persona<\/em>:: den som \u00e4ger f\u00f6rm\u00e5ga att motta toner och att sj\u00e4lv frambringa toner, dvs. den som \u00e4r k\u00e4nslig nog att\u00a0 vibrera och ljuda. V\u00e5r uppgift \u00e4r att mottaga och leda vidare det som v\u00e5ra sinnen och v\u00e5r ande uppfattar: havsvind och br\u00e4nning och Mozart, binas surr, koltrastens morgonrop, den f\u00f6raktades st\u00e4mma och den eviga st\u00e4mman, sv\u00e4vande i de f\u00e4rgrika blommornas och stenarnas tystnad.<\/p>\n

Mycket av den moderna arkitekturen k\u00e4nnetecknas av vitt, allm\u00e4ngiltighet, avklarning, genomskinlighet, tonl\u00f6shet –\u00a0 av ett tillst\u00e5nd, d\u00e4r f\u00e4rgerna inte \u00e4r en del av den skapande processen, utan d\u00e4r de nedklassats till att utg\u00f6ra abstrakta dekorationer i kristalliserade rum, vilka alltf\u00f6r s\u00e4llan tj\u00e4nar som prismor f\u00f6r universums f\u00e4rger.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/strong><\/p>\n

F\u00c4RGERNA<\/strong><\/p>\n

Goethe n\u00e4mnde tre f\u00e4rgkategorier: de fysiologiska f\u00e4rgerna, colores adventicii<\/em>, vilka h\u00f6r till \u00f6gat; de fysiska f\u00e4rgerna, colores apparentes,<\/em> f\u00f6r vilkas frambringande det \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigt att ta till vissa hj\u00e4lpmedel som inte sj\u00e4lv har n\u00e5gon f\u00e4rg, exv. prismor, och slutligen de kemiska f\u00e4rgerna, colores proprii,<\/em> de egentliga kroppsliga f\u00e4rgerna, som vi kan framkalla, mer eller mindre stegra, \u00e5ter ta bort och meddela andra f\u00f6rem\u00e5l. Detta stycke behandlar uteslutande den tredje kategorin, colores proprii.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Grundf\u00e4rgerna, de rena f\u00e4rgerna<\/strong><\/p>\n

F\u00e4rgernas antal \u00e4r tre: gult , bl\u00e5tt, och r\u00f6tt. De \u00e4r rena f\u00e4rger och kallas d\u00e4rf\u00f6r ocks\u00e5 grundf\u00e4rger. R\u00f6tt och bl\u00e5tt framkallar violett, r\u00f6tt och gult orange, gult och bl\u00e5tt gr\u00f6nt.<\/p>\n

Enligt Goethe \u00e4r grundf\u00e4rgerna endast tv\u00e5: gult och bl\u00e5tt. Endast dessa kan framst\u00e4llas fullst\u00e4ndigt rena, dvs utan att de ger upphov till den ringaste bif\u00f6rnimmelse. Han menade dock att det finns tre f\u00e4rger om man endast t\u00e4nker p\u00e5 pigmentet och tar med det fullt f\u00e4rdiga r\u00f6da. Analogt med detta s\u00e4ger han att en fj\u00e4rde grundf\u00e4rg, gr\u00f6nt, existerar d\u00e4r man blandat gult och bl\u00e5tt i fullst\u00e4ndig j\u00e4mvikt.<\/p>\n

Bild.:Grundf\u00e4rgerna \u00e4r\u00a0 gult, bl\u00e5tt, r\u00f6tt\u00a0\u00a0 <\/em><\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

F\u00e4rgerna \u00e4r kalla eller varma och karakteriseras av r\u00f6relse.<\/strong><\/p>\n

De varma f\u00e4rgerna \u00e4r gult, r\u00f6dgult, gulr\u00f6tt. De r\u00f6r sig i horisontalplanet fram mot betraktaren. N\u00e4r de stegras mot r\u00f6tt avtar r\u00f6relsen och f\u00e4rgen koncentreras mot sitt eget centrum.<\/p>\n

De kalla f\u00e4rgerna \u00e4r bl\u00e5tt, r\u00f6dbl\u00e5tt och bl\u00e5r\u00f6tt. Dessa f\u00e4rger r\u00f6r sig bort fr\u00e5n betraktaren. Deras kyla fj\u00e4rmar och perspektiven blir djupare.<\/p>\n

Bild: kandinskys schema<\/em><\/p>\n

Den gula f\u00e4rgen har en dubbel r\u00f6relse: en exentrisk r\u00f6relse som samtidigt \u00e4r en r\u00f6relse mot betraktaren<\/em><\/p>\n

Den bl\u00e5 f\u00e4rgen har en dubbel r\u00f6relse: en kocentrisk r\u00f6relse och en r\u00f6relse fr\u00e5n betraktaren.<\/em><\/p>\n

Den r\u00f6da f\u00e4rgen karakteriseras av en r\u00f6relse inom sig sj\u00e4lv.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/em><\/p>\n

N\u00e4r vi blandar gult och bl\u00e5tt uppst\u00e5r gr\u00f6nt. Ifall vi lyckas blanda bl\u00e5tt och gult s\u00e5 att fullst\u00e4ndig j\u00e4mvikt intr\u00e4der, uppst\u00e5r en specifik f\u00e4rg ,som, trots att den inneh\u00e5ller b\u00e5de bl\u00e5tt och gult, inte l\u00e4ngre avsl\u00f6jar dessa karakt\u00e4rer. Den har blivit ett oblandat helt. Den \u00e4r varken kall eller varm, och de motsatta r\u00f6relserna i bl\u00e5tt och gult har helt tagit ut varandra. En fullkomlig vila har intr\u00e4tt.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

F\u00e4rgerna \u00e4r antingen ljusa eller m\u00f6rka<\/strong><\/p>\n

F\u00e4rgerna f\u00f6ruts\u00e4tter ljus.<\/em><\/p>\n

Ljuset \u00e4r f\u00e4rgernas m\u00f6jlighet, men ljus f\u00f6ruts\u00e4tter m\u00f6rker (enligt skapelseber\u00e4ttelsen h\u00e4mtas ljuset ut ur m\u00f6rkret), och Goethe menade att eftersom f\u00e4rg har sl\u00e4ktskap med det skuggartade, \u00e4r ”f\u00e4rgen ljusets d\u00e5d och dess lidande”. Lidandet \u00e4r inte n\u00e5got vi v\u00e4ljer; vi uts\u00e4tts f\u00f6r lidande. Men, s\u00e4ger Dostojevskij, lidandet och tvivlet och f\u00f6rnekelsen \u00e4r roten och upphovet till allt medvetet t\u00e4nkande. Ljuset f\u00f6ruts\u00e4tter m\u00f6rkret liksom f\u00e4rgerna f\u00f6ruts\u00e4tter ljuset.<\/p>\n

Det minsta ljus lockar fram f\u00e4rger. N\u00e4rmast ljuset uppst\u00e5r den gula f\u00e4rgen, n\u00e4rmast m\u00f6rkret den bl\u00e5.<\/p>\n

Vitt och svart \u00e4r icke-f\u00e4rger. De k\u00e4nnetecknas av fullst\u00e4ndig or\u00f6rlighet. Det vita som absolut fr\u00e5nvaro av motst\u00e5nd, som stillhet; det svarta som evigt motst\u00e5nd, som evig tystnad, d\u00f6d.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

F\u00e4rgerna \u00e4r till sitt v\u00e4sen komplexa <\/strong><\/p>\n

F\u00e4rger har inb\u00f6rdes tendens att framlocka och balansera, komplettera eller upph\u00e4va varandra. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt p\u00e5minner de mycket om den m\u00e4nskliga naturen. Enligt Goethe\u00a0 karakteriseras de av motsatsf\u00f6rh\u00e5llanden, vilka han ben\u00e4mner plus och minus.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Plus \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Minus<\/em><\/p>\n

varmt\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0kallt
\ngult \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 bl\u00e5tt
\ninverkan\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0ber\u00f6vande
\ndager\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 skugga
\nljus\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 m\u00f6rker
\nkraft\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 svaghet
\nv\u00e4rme\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 kyla
\nn\u00e4rhet\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0avst\u00e5nd
\nbortst\u00f6tande\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0tilldragande<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Jag\u00a0 vill, utan att n\u00e4rmare g\u00e5 in p\u00e5 \u00e4mnet, tillfoga motsatsparet gott och ont.<\/p>\n

\u00a0<\/em><\/p>\n

F\u00e4rgen best\u00e4ms av dess ytbeskaffenhet<\/strong><\/p>\n

F\u00e4rgens verkan beror i h\u00f6g grad p\u00e5 ytbeskaffenheten. En skrovlig sten har en vitaktig grundton i f\u00e4rgen, liksom ett t\u00f6cken, medan samma sten slipad och polerad uppvisar stor klarhet. P\u00e5 samma s\u00e4tt f\u00f6rh\u00e5ller det sig med en m\u00e5lad yta. Texturen hos det m\u00e5lade materialet best\u00e4mmer hur f\u00e4rgen kommer att ses n\u00e4r den reflekterar ljus.<\/p>\n

Mycket j\u00e4mna ytor ger direkta och t\u00e4ta reflexer, medan oj\u00e4mna ytor bryter reflexerna. En sl\u00e4tputsad yta eller en slipad yta \u00e5terkastar ljuset effektivt och verkar blank. Men ljusreflexerna fr\u00e5n en oj\u00e4mn skrovlig yta \u00e4r brutna och samma f\u00e4rg f\u00e5r p\u00e5 en s\u00e5dan yta en helt annan, matt karakt\u00e4r.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

F\u00e4rgen \u00e4r holistisk<\/strong><\/p>\n

Om att bekr\u00e4fta och bekr\u00e4ftas<\/em><\/p>\n

Liksom en m\u00e4nniska blir till endast genom relationer som bekr\u00e4ftar henne och som hon bekr\u00e4ftar, blir f\u00e4rgen till endast genom den helhet den \u00e4r en del av. Det \u00e4r i samverkan med andra f\u00e4rger som dess unika egenskaper framtr\u00e4der. Ingen f\u00e4rg \u00e4r absolut. Alla f\u00e4rger p\u00e5verkar alla andra f\u00e4rger.<\/p>\n

Speciella f\u00e4rger har h\u00e4rvidlag st\u00f6rre betydelse \u00e4n andra. De kallas komplementf\u00e4rger och p\u00e5minner musikaliskt om den s\u00e4nkta kvinten i ett ackord. F\u00e4rger som kompletterar eller bekr\u00e4ftar varandra \u00e4r inte besl\u00e4ktade med varandra, de \u00e4r i st\u00e4llet varandras absoluta motpoler, s\u00e5som det kvinnliga \u00e4r det manligas motpol.<\/p>\n

Men liksom mannen s\u00f6ker kvinnan f\u00f6r att bli ett, s\u00e5 s\u00f6ker \u00f6gat en f\u00e4rgs motpol och ”gl\u00e4der sig \u00f6ver, emedan summan av dess egen verksamhet kommer emot det som realitet”.<\/em>\u00b4(Goethe). Det \u00e4r n\u00e4mligen s\u00e5 att \u00f6gat, n\u00e4r det ser en f\u00e4rg, lockar fram en annan f\u00e4rg som inneh\u00e5ller hela f\u00e4rgkretsens totalitet. Genom att frambringa det motsatta mot vad som p\u00e5tvingats det, skapar \u00f6gat en tillfredsst\u00e4llande helhet.<\/p>\n

Sj\u00e4lvfallet handlar det h\u00e4r inte bara om \u00f6gat. \u00d6gat \u00e4r bara ett instrument som bearbetar och ger uttryck \u00e5t v\u00e5r str\u00e4van att som m\u00e4nniskor s\u00f6ka och finna helhet. Att endast ta i beaktande det som vi ser f\u00f6r v\u00e5ra \u00f6gon, eller att reducera \u00f6gats f\u00f6rtj\u00e4nstfulla arbete till ett fysiologiskt fenomen, \u00e4r att i grunden missf\u00f6rst\u00e5\u00a0 m\u00e4nniskan som totalitet. Varseblivandet genom sinnena \u00e4r inte beroende endast av sinnesorganens fysiologiska detaljer, utan av ett mycket vidare sammanhang, som inbegriper personens hela l\u00e4ggning.<\/p>\n

Gult bekr\u00e4ftar och bekr\u00e4ftas av r\u00f6dbl\u00e5tt
\nBl\u00e5tt bekr\u00e4ftar och bekr\u00e4ftas av r\u00f6dgult
\nR\u00f6tt bekr\u00e4ftar och bekr\u00e4ftas av gr\u00f6nt<\/p>\n

\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Bild av\u00a0 f\u00e4rgcirkeln<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/em><\/p>\n

Intressant \u00e4r h\u00e4r att notera att den rena f\u00e4rgen bekr\u00e4ftas av den sammansatta och tv\u00e4rtom<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Klanger<\/strong><\/p>\n

Goethe s\u00e4rskiljer mellan karakteristiska och vaga klanger i enlighet med\u00a0 deras l\u00e4ge p\u00e5 f\u00e4rgcirkeln. Karakteristiska klanger f\u00f6rbinds med kordor s\u00e5 att en mellanliggande f\u00e4rg blir \u00f6verhoppad. Vaga klanger antyds p\u00e5 f\u00e4rgcirkeln med mindre kordor som direkt f\u00f6rbinder tv\u00e5 f\u00e4rger med varandra. Vi g\u00e5r inte n\u00e4rmare in p\u00e5 dessa fr\u00e5gor h\u00e4r.<\/p>\n

Bild av f\u00e4rgcirklar med karakteristska och vaga klanger<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Den gr\u00e5 f\u00e4rgen vari skapelsens alla f\u00e4rger ing\u00e5r<\/strong><\/p>\n

Gr\u00e5tt st\u00e5r mitt emellen ljus och m\u00f6rker och representerar halvskuggan. Gr\u00e5tt kan enkelt \u00e5stadkommas genom att blanda svart med vitt. Den gr\u00e5a f\u00e4rg man erh\u00e5ller p\u00e5 detta s\u00e4tt saknar emellertid alla egenskaper,\u00e4ven r\u00f6rlighetens, man har ju blandat stillhet med evig tystnad.I denna form representerar gr\u00e5tt icke-f\u00e4rgerna.<\/p>\n

Gr\u00e5tt kan emellertid erh\u00e5llas p\u00e5 annat s\u00e4tt. Blandar man alla f\u00e4rgcirkelns f\u00e4rger uppst\u00e5r gr\u00e5tt. De sammanblandade f\u00e4rgerna f\u00f6r med sig sitt m\u00f6rker till blandningen. Ju dunklare f\u00e4rgerna \u00e4r, desto m\u00f6rkare blir det gr\u00e5 som uppst\u00e5r, f\u00f6r att slutligen n\u00e4rma sig svart.<\/p>\n

\u00a0Eftersom alla andra f\u00e4rger finns invikta i denna gr\u00e5a f\u00e4rg, kan vi uppfatta dem som en stegring av gr\u00e5tt. Detta \u00e4r en insikt\u00a0 som kan vara till stor nytta n\u00e4r vi f\u00e4rgs\u00e4tter byggnader.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

Pigmenten<\/strong><\/p>\n

F\u00e4rgerna framkallas genom pigment. Tidigare utvanns dessa uteslutande ur naturen. Pigmenten utvanns ur jord, sand, metalliska bergarter, v\u00e4xter och djur.<\/p>\n

\u00a0N\u00e5gra exempel:<\/p>\n

J\u00e4rn ger gula, bruna, r\u00f6da och gr\u00f6na f\u00e4rger och tillsammans med tillsats\u00e4mnen (fr\u00e5n bl.a.slakteriavfall och blod) \u00e4ven sk berlinerbl\u00e5tt.
\nKoppar ger bl\u00e5tt, gr\u00f6nt och r\u00f6tt.
\nBly ger gult och r\u00f6tt och icke-f\u00e4rgen vitt.
\nKvicksilver ger gulr\u00f6tt..
\nKobolt ger bl\u00e5tt och violett.
\nMangan ger violett och rosa.
\nKrom ger alla f\u00e4rgtoner.
\nKadmium ger r\u00f6tt och gult.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

M\u00e5lning av hus begr\u00e4nsades av pigmentens tillg\u00e4nglighet och framf\u00f6r allt av deras pris. Det var ot\u00e4nkbart att\u00a0 m\u00e5la stora ytor med ett pigment, som var dyrt att framst\u00e4lla. Att m\u00e5la ett helt hus med f\u00e4rg utvunnet ur kvicksilver eller kadmium l\u00e4t sig d\u00e4rf\u00f6r inte g\u00f6ras. Man fick i st\u00e4llet ty sig till de sk. jordf\u00e4rgerna, (vilka man anv\u00e4nde som s\u00e5dana eller som stegrades genom bl.a. upphettning), och till exv. kobolt, som var billigare att framst\u00e4lla. Gul j\u00e4rnockra stegras genom v\u00e4rme till en h\u00f6g r\u00f6d f\u00e4rg. Obr\u00e4nd terra \u00e4r gulbrun, br\u00e4nd terra r\u00f6dbrun. Obr\u00e4nd umbra \u00e4r gr\u00f6n, br\u00e4nd umbra brun.<\/p>\n

\u00a0Den moderna kemiska industrin ger oss m\u00f6jligheter att anv\u00e4nda vilka f\u00e4rger som helst till ett rimligt pris, men detta \u00e4r i de flesta fall mer till skada \u00e4n till nytta. Goethe konstaterade redan p\u00e5 sin tid att ”av allt f\u00f6r m\u00e5nga f\u00e4rgpigment har <\/em>\u00e5stadkommits mycket ont. Varje pigment har sitt eget v\u00e4sen, med vilket det\u00a0 <\/em>verkar p\u00e5 \u00f6gat …..Nya f\u00e4rg\u00e4mnen \u00e4r i sig inget framsteg f\u00f6r konsten,<\/em> eller, om jag f\u00e5r till\u00e4gga, f\u00f6r byggnadskonsten.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

KULTUR<\/strong><\/p>\n

\u00a0<\/strong><\/p>\n

VAD \u00c4R KULTUR<\/strong><\/p>\n

Kultur \u00e4r den m\u00e4nskliga, s\u00e5v\u00e4l praktiska som teoretiska verksamhet med vars hj\u00e4lp m\u00e4nniskan utvecklar, f\u00f6r\u00e4dlar och uppr\u00e4tth\u00e5ller de naturliga f\u00f6rm\u00e5gor som ing\u00e5r i hennes v\u00e4sen.<\/em><\/p>\n

Kultur \u00e4r inte detsamma som konst, men det finns ingen kultur utan konst.<\/p>\n

Kultur\u00a0 \u00e4r i sin ursprungliga mening odling. Odling f\u00f6r \u00f6verlevnads skull.\u00a0 Viljan till liv innefattar vilja till odling, till att kultivera jorden. M\u00e4nniskan l\u00e4rde sig\u00a0 att bruka jorden, l\u00e4rde sig att r\u00f6dja, ploga, s\u00e5, vattna, sk\u00f6rda\u00a0 –\u00a0 tiofalt , tjugofalt, hundrafalt. Hon l\u00e4rde sig f\u00f6rst\u00e5 sambanden mellan\u00a0 myllan och fr\u00f6et, hurusom den livl\u00f6sa myllan mottog signaler fr\u00e5n vetekornet\u00a0 och tillsammans med solen och vattnet producerade vete. Hon l\u00e4rde sig samarbeta med jorden sj\u00e4lv. Kultur kunde d\u00e4rf\u00f6r ocks\u00e5 beskrivas som det fr\u00e5n f\u00e4derna och m\u00f6drarna till s\u00f6nerna och d\u00f6ttrarna \u00f6verl\u00e4mnade vetandet om ett framh\u00e4mtande umg\u00e4nge med naturen. <\/em><\/p>\n

Ordet kultur inbegriper ordet kult, dyrkan. Kulturen \u00e4r f\u00f6rbunden med kulten av f\u00f6rf\u00e4derna, med legender och med traditionerna. Det engelska ordet f\u00f6r dyrkan, worship, <\/em>\u00e4r besl\u00e4ktat med ordet worthy<\/em>,\u00a0 v\u00e4rdig. Att dyrka n\u00e5got \u00e4r att f\u00e4sta mycket stort v\u00e4rde vid k\u00e4llan till allt som existerar. Detta \u00e4r kultur.<\/p>\n

\u00a0<\/strong><\/p>\n

KULTUR F\u00d6RUTS\u00c4TTER BYGGANDE <\/strong><\/p>\n

Kulturen b\u00f6rjar n\u00e4r m\u00e4nniskan bos\u00e4tter sig. I bergens grottor men ocks\u00e5 i skogarna och p\u00e5 sl\u00e4tterna. Av lera och stenar, av tr\u00e4 och djurhudar reder hon sig sitt bo. F\u00f6rst f\u00f6r familjen, sedan i allt h\u00f6gre utstr\u00e4ckning tillsammans med andra i byar och st\u00e4der. S\u00e5 blir kultur ”den med geografisk lokalisering och historisk utveckling v\u00e4xlande gestaltningen av m\u00e4nskligt liv och m\u00e4nsklig verksamhet.”<\/em> (Bonniers lexikon).<\/em><\/p>\n

Utan byggande finns ingen kultur. Byggandet spelar en avg\u00f6rande roll i kulturprocessen.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

ATT BYGGA \u00c4R INTE BARA EN TEKNISK ANGEL\u00c4GENHET<\/strong><\/p>\n

Tidigt l\u00e4rde m\u00e4nniskan sig att\u00a0 hon inte lever av br\u00f6d allenast. N\u00e4r under paleolitikum en ung man i taket av en grotta m\u00e5lar en brunr\u00f6d bisonoxe,vars samlade expressivitet v\u00e4l aldrig \u00f6vertr\u00e4ffats i n\u00e5gon bild fr\u00e5n de f\u00f6ljande \u00e5rtusendena, s\u00e5 handlar det inte bara om j\u00e4garmani. Man kan bakom allt ana ett oklart, f\u00f6rmedvetet beg\u00e4r efter att komma \u00e5t den f\u00f6rdolda k\u00e4rnan\u00a0 hos fenomenet djur. Den unge mannen g\u00f6r detta genom att omgestalta dess synlighet. Hans verklighet handlade inte bara om skydd mot v\u00e4der och vind, eller om att skaffa sig br\u00f6d f\u00f6r dagen.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

KULTUR \u00c4R FORTSATT SKAPELSE<\/strong><\/p>\n

H\u00e4r kommer vi in p\u00e5 ett av de mest v\u00e4sentliga dragen i det m\u00e4nskliga: m\u00e4nniskans bildskapande f\u00f6rm\u00e5ga, hennes f\u00f6rm\u00e5ga att varsebli och att oms\u00e4tta<\/em>\u00a0 det hon ser, hennes kreativitet. Denna\u00a0 f\u00f6rm\u00e5ga \u00e4r enligt Berdjajev\u00a0 inte en m\u00e4nsklig r\u00e4ttighet, snarare en skyldighet. Den kreativa akten f\u00f6rvandlar henne sj\u00e4lv. Endast\u00a0 den som skapar blir skapad.<\/p>\n

Att skapa betyder att h\u00e4mta fram, att uppt\u00e4cka, att finna. M\u00e4nniskan bringar inte fram, eller alstrar n\u00e5got ur sig sj\u00e4lv, oberoende av allt annat. Hon \u00e4r i sanning\u00a0 en del av allt som finns och d\u00e4rf\u00f6r beroende av allt som existerar \u00e4ven henne f\u00f6rutan. Men i\u00a0 handligar av igenk\u00e4nnanden h\u00e4mtar hon fram det som redan finns i skapelsen. Kultur\u00a0 \u00e4r fortsatt skapelse eller gestaltning som vilar p\u00e5 ett framh\u00e4mtande umg\u00e4nge med naturen.\u00a0 <\/em>Skeenden och tingen i den organiska och den oorganiska naturen meddelar oss sitt andliga inneh\u00e5ll<\/em> – som Walter Benjamin skulle uttrycka det – och blir till liv f\u00f6r henne n\u00e4r hon tolkar dem i ord och handling. M\u00e4nniskan oms\u00e4tter det hon m\u00f6ter och f\u00f6rvandlas sj\u00e4lv d\u00e4rvid.<\/em><\/p>\n

\u00a0<\/em><\/p>\n

BEGREPPET OMS\u00c4TTNING<\/strong><\/p>\n

Oms\u00e4ttning inneb\u00e4r att man i st\u00e4llet f\u00f6r att objektiviera det man st\u00e5r inf\u00f6r, gestaltar det s\u00e5 att dess verkliga v\u00e4sen framtr\u00e4der. Liksom den unge j\u00e4garen fr\u00e5n paleolitikum omgestaltade\u00a0 bisonoxens synlighet, omgestaltar man synligheten hos det man f\u00f6rnimmer i m\u00f6tet med en sten, ett tr\u00e4d, ett djur, en m\u00e4nniska. Oms\u00e4ttning \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r inte det samma som imitation. En apa kan till synes l\u00e4sa en bok, bl\u00e4ddra i den ,skaka p\u00e5 huvudet, fr\u00f6jda sig, men bokens inneh\u00e5ll kan den inte f\u00f6rst\u00e5. Apans \u00e5tb\u00f6rder \u00e4r i ordets ursprungliga betydelse, endast efterapning. S\u00e5 \u00e4r ocks\u00e5 en marmorimitation av plast blott och bart en efterapning. Den fotografiska likheten till trots, saknar den sj\u00e4l. Oms\u00e4ttning handlar inte om att avbilda, utan om att gestalta. Oms\u00e4ttning \u00e4r en bildskapande process.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

OMS\u00c4TTNING AV MATERIALVERKAN<\/p>\n

M\u00e4nniskan\u00a0 oms\u00e4tter det hon m\u00f6ter i naturen och i\u00a0 konstskapelsen, den v\u00e4rld hon skapat \u00e5t sig. Naturen f\u00e5r n\u00e4r vi gestaltar den, en helt och fullt n\u00e4rvarande motsvarighet. Bondens \u00e5krar och \u00e4ngar \u00e4r natur i ordets innersta betydelse, men i sina kultiverade former tj\u00e4nar de nu ett annat syfte.\u00a0 P\u00e5 samma s\u00e4tt kan ocks\u00e5 ett stycke granit eller basalt, en kalksten eller en sandsten\u00a0 f\u00e5 en helt och fullt\u00a0 n\u00e4rvarande motsvarighet genom\u00a0 en byggnadsdel, som m\u00e5las s\u00e5 att stenarnas v\u00e4sen\u00a0 tr\u00e4der oss till m\u00f6tes genom\u00a0 f\u00e4rger, vilka \u00e4ger kraft att synligg\u00f6ra de ursprungliga materialens v\u00e4sen.<\/p>\n

\u00a0<\/p>\n

N\u00e4r det g\u00e4ller byggnadskonst, kan vi tala om tre kategorier av materialoms\u00e4ttning, eller r\u00e4ttare sagt, oms\u00e4ttning av den verkan ett specifikt material har p\u00e5 oss: en gestaltning av materialf\u00f6rnimmelsen.<\/p>\n

    \n
  1. Oms\u00e4ttning av material genom material.<\/li>\n
  2. Oms\u00e4ttning\u00a0 av material genom f\u00e4rger<\/li>\n
  3. Oms\u00e4ttning av material genom speciella m\u00e5lningstekniker<\/li>\n<\/ol>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Oms\u00e4ttning av material genom material<\/strong><\/p>\n

    \u00a0M\u00e4nniskan har genom tiderna f\u00f6r sina husbyggen s\u00f6kt material, som \u00e4r h\u00e5llbara, l\u00e4tta att bearbeta och att sammanfoga, men som ocks\u00e5 \u00e4r vackra i form och f\u00e4rg. V\u00e4rdefulla byggnader, tempel och palats, uppf\u00f6rdes av sten; enklare byggnader av lera eller tr\u00e4material,\u00a0 som var billigare och l\u00e4ttare att hantera.<\/p>\n

    Byggnadsskonstens kanske mest revolutionerande uppfinning \u00e4r\u00a0 m\u00e5h\u00e4nda teglet – en omgestaltning av den sv\u00e5rbearbetade stenen. Genom att br\u00e4nna formad lera skapades nya stenar med relativt h\u00f6g best\u00e4ndighet och med materialverkan och f\u00e4rger som motsvarade dem naturens stenar har. Beroende p\u00e5 lerans beskaffenhet eller p\u00e5 br\u00e4nningsf\u00f6rfarandet\u00a0 \u00e5stadkom\u00a0 man f\u00e4rger fr\u00e5n m\u00f6rkgr\u00e5tt till n\u00e4stan vitt, d\u00e4rimellan gula, r\u00f6dgula, gulr\u00f6da och r\u00f6da toner. Karakteristiskt f\u00f6r dem alla \u00e4r den gr\u00e5a grundtonen.<\/p>\n

    F\u00e4rgerna i den etruskiska keramiken.<\/em><\/p>\n

    Thorvald Lindquist deltog i b\u00f6rjan p\u00e5 1960-talet i en samnordisk expedition till Firenze\u00a0 f\u00f6r att r\u00e4dda vad som r\u00e4ddas kunde av det etruskiska museets rika samlingar. Floden Arno hade sv\u00e4mmat \u00f6ver och f\u00f6rsta v\u00e5ningens bj\u00e4lklag i museeibyggnaden hade rasat samman. Det blev hans uppgift att ur slammet och br\u00e5tet f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 fram och r\u00e4dda s\u00e5 mycket som m\u00f6jligt av de etruskiska fat och krukor, som l\u00e5g d\u00e4r i st\u00f6rre och mindre bitar, f\u00f6r att sedan, med hj\u00e4lp av f\u00e4rgad gips, foga till de bitar av lergodset som saknades. Ur denna arbetsfas av inlevelse och tolkning (oms\u00e4ttning)\u00a0 av de k\u00e4nsliga f\u00e4rgtoner som \u00e4r typiska f\u00f6r tiden mellan 520 och 400 f.Kr, f\u00f6ddes sexton olika keramikf\u00e4rger, vilka senare alla inf\u00f6rdes i hans praktika <\/em>f\u00e4rgkarta. Endel av dessa f\u00e4rger finns i traditionsf\u00e4rgkartan.<\/p>\n

    Bilder av etruskisk keramik , av gipspulver och av f\u00e4rgkartor<\/em><\/p>\n

    <\/em>\u00a0<\/p>\n

    Oms\u00e4ttning av material genom f\u00e4rger<\/strong><\/p>\n

    ”…\u00e4ven stenen \u00e4r ljus, ty jag uppfattar att de \u00e4r goda och sk\u00f6na, att de \u00e4r till enligt sina egna regler f\u00f6r proportioner, vilka i fr\u00e5ga om genus och species skiljer sig fr\u00e5n all andra genus och species, definieras till sitt eget tal, icke avviker fr\u00e5n sin egen ordning, s\u00f6ker sin specifika plats i enlighet med med den specifika tyngd som\u00a0 \u00e4r deras. Och ju mer dessa ting uppenbaras f\u00f6r mig, desto dyrbarare till sin natur blir den materia jag betraktar…” <\/em>( abboten i ”Rosens Namn”, Umberto Eco)<\/p>\n

    Stenar \u00e4r sv\u00e5rhanterliga, tunga att transportera,\u00a0 ofta sv\u00e5rbearbetade och d\u00e4rf\u00f6r ocks\u00e5 kostsamma att anv\u00e4nda som byggnadsmaterial. I Finland har det alltid varit dyrt att bygga i sten. Detta anses emellertid vara en av orskerna till de rika variationerna i v\u00e5r arkitektur.<\/p>\n

    N\u00e4r man av praktiska eller ekonomiska sk\u00e4l inte kunde anv\u00e4nda sten, tog man m\u00e5laren till hj\u00e4lp, och med hans bist\u00e5nd ”byggde” man husen i sten. Ett f\u00e5tal givna pigment stod m\u00e5laren till buds och \u00e4nd\u00e5 uppstod konstlat, genom blandning, olika toner och val\u00f6rer som fullkomligt omskapade de naturliga stenarnas verkan.<\/p>\n

    Den ursprungliga fattigdomen och begr\u00e4nsningen \u00f6ppnade v\u00e4gar till nya m\u00f6jligheter. Arkitekten var inte l\u00e4ngre bunden till den finl\u00e4ndska r\u00f6da och gr\u00e5a graniten. Han kunde ”h\u00e4mta” sina stenar, inte bara fr\u00e5n Baltikum eller \u00d6land, utan fr\u00e5n alla delar av v\u00e4rlden. Och han ”h\u00e4mtade” r\u00f6d sandsten fr\u00e5n Elsass, gul och svagt gr\u00e5brun kalksten fr\u00e5n Tunisien och Malta, brunr\u00f6d kalksten fr\u00e5n Gebel Sahaba i Nubien, gr\u00e5brun kalksten fr\u00e5n de judeeiska bergen, gr\u00f6n marmor fr\u00e5n Norditalien, rosa stenar fr\u00e5n Marakesch och vita stenar fr\u00e5n Afrodites klippa p\u00e5 Cypern.<\/p>\n

    Dyrbara, doftande tr\u00e4slag ”f\u00f6rde han hem” fr\u00e5n\u00a0 alla delar av v\u00e4rlden: ek fr\u00e5n Sverige, Danmark, Tyskland och Nordamerika, mahogny fr\u00e5n Honduras, ebenholz fr\u00e5n V\u00e4stafrika och Madagaskar, och teak fr\u00e5n Ostindien.<\/p>\n

    Dessutom ”importerade” han keramik fr\u00e5n England, Tyskland, och Italien.<\/p>\n

    Framf\u00f6r allt under den tid vi ben\u00e4mner nyrenn\u00e4sans, dvs senare delen av 1800-talet, slog denna konst att oms\u00e4tta materialens verkan med hj\u00e4lp av f\u00e4rg, ut i full blom. Dessa rikt strukturerade byggnadsverk f\u00e4rgs\u00e4tter man inte, Man bygger upp dem med stenar som man omsorgsfullt utv\u00e4ljer efter deras art och s\u00e4rdrag och ”i enlighet med den\u00a0 specifika tyngd som \u00e4r deras.<\/em> De t\u00e4taste stenarna som\u00a0 \u00e4r de m\u00f6rkaste och ocks\u00e5 \u00e4r de b\u00e4rkraftigaste, anv\u00e4nder man l\u00e4ngst ner, de \u00f6vriga arrangerar man i ordningar enligt deras f\u00e4rgverkan s\u00e5 att de understryker den plastiska arkitektur som \u00e4r s\u00e5 typisk f\u00f6r denna tid.<\/p>\n

    Bilder av stenar och f\u00e4rgkartor<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Oms\u00e4ttning av material genom speciella m\u00e5lningstekniker<\/strong><\/p>\n

    N\u00e4r ett material, en sten eller en tr\u00e4bit bearbetas, f\u00f6r\u00e4ndras dess utseende. Vi har alla lagt m\u00e4rke till hur den slipade ytan p\u00e5 en gravsten skiljer sig fr\u00e5n den s\u00e5gade. S\u00e5 l\u00e4nge ytan \u00e4r skrovlig erh\u00e5lles en diffus reflexion som ger allm\u00e4n vithet i f\u00e4rgen. N\u00e4r vi lackerar eller slipar sten\u00a0 m\u00f6rknar och djupnar f\u00e4rgen och vi varseblir stenens karakt\u00e4r liksom om vi skulle ha \u00f6ppnat ett immigt f\u00f6nster mot dess inre landskap. P\u00e5 samma s\u00e4tt f\u00f6rh\u00e5ller det sig med ett stycke tr\u00e4 som s\u00e5gas, hyvlas, putsas och lackeras. Tr\u00e4ets verklighet, dess v\u00e4sen,kommer oss till m\u00f6tes.<\/p>\n

    Oms\u00e4ttningen av ett stycke bearbetad marmor kallar vi marmorering. N\u00e4r vi oms\u00e4tter ett tr\u00e4stycke som bearbetats, kallar vi det lasering, ofta ocks\u00e5 \u00e5dring.<\/p>\n

    Karakteristiskt f\u00f6r b\u00e4gge f\u00f6rfarandena \u00e4r att de, utifr\u00e5n ett botten byggs upp av flera tunna f\u00e4rgskikt, vilka l\u00e5ter ljuset passera s\u00e5 att det successivt f\u00f6rm\u00f6rkas. S\u00e5lunda bygger vi med m\u00e5larkonsten upp den materialverkan vi efterstr\u00e4var.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    KULTURENS F\u00c4RGV\u00c4RLD<\/strong><\/p>\n

    Den f\u00e4rgv\u00e4rld vi m\u00f6ter i arkitekturen fram till 1930-talet bygger v\u00e4sentligt p\u00e5 ett framh\u00e4mtande umg\u00e4nge med naturen. Kulturens f\u00e4rger \u00e4r fram till dess oms\u00e4ttningar av naturens material och deras f\u00e4rgverkan.<\/p>\n

    Naturen gav emellertid inte bara f\u00e4rger utan \u00e4ven insikter hur dessa f\u00e4rger skulle anv\u00e4ndas. Fram till 1930-talet fanns en stark medvetenhet om skillnaden och likheten mellan det best\u00e4ndigas f\u00e4rger och det flyktigas f\u00e4rger, om ordningar, strukturer, hierarkier, viktiga f\u00f6r hus-och stadsbyggandet.<\/p>\n

    Husens yttre byggdes upp av best\u00e4ndiga material och oms\u00e4ttningar av dessa material, material som gav m\u00e4nniskan skydd mot v\u00e4drets makter och sj\u00e4lv m\u00e4ktade motst\u00e5 regn och sn\u00f6, k\u00f6ld och hetta, ja till och med eld. Dessa byggnadsmaterial av relativ best\u00e4ndighet, tillkomna genom naturliga och kulturella skapelseprocesser, k\u00e4nnetecknas av en gr\u00e5 grundton. Stenarna kan vara gula, r\u00f6da, bruna, n\u00e4stan svarta, gr\u00f6na; tr\u00e4et kan ha en r\u00f6d, gul, brun, en n\u00e4stan svart f\u00e4rg; teglen kan uppvisa den mest variationsrika f\u00e4rgskala. Den gemensamma n\u00e4mnaren \u00e4r \u00e4nd\u00e5 den gr\u00e5ton i vilka skapelsens alla f\u00e4rger finns f\u00f6rborgade.<\/p>\n

    Byggnadernas inre, framf\u00f6r allt deras inredningar och utsmyckningar: m\u00f6bleringar, mattor, gardiner, bordsdukar, lampsk\u00e4rmar etc. pr\u00e4glades av v\u00e4xt- och djurrikets f\u00e4rger, vilka, som vi konstaterat, alla har utg\u00e5tt fr\u00e5n och har sin grund i stenarnas f\u00e4rger. ( Blommans f\u00e4rg finns ju f\u00f6rborgad i myllan. I naturens gr\u00e5 f\u00e4rg finns alla andra f\u00e4rger invikta.)<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    KULTURENS F\u00d6RFALL<\/strong><\/p>\n

    ”Kulturens f\u00f6rfall b\u00f6rjar, n\u00e4r det mellan m\u00e4nniska och milj\u00f6 uppkommer en konstgjord milj\u00f6 av redskap med vilkas hj\u00e4lp m\u00e4nniskan f\u00f6rs\u00f6ker underkuva naturen.Detta fj\u00e4rmar m\u00e4nniskan fr\u00e5n naturens inre liv och sj\u00e4l, f\u00f6r att slutligen totalt avl\u00e4gsna henne fr\u00e5n naturen. Det oorganiska har f\u00f6rgjort det organiska”. <\/em>(Berdjajev)<\/p>\n

    S\u00e5 blir livet allt mera tekniskt. Till grund f\u00f6r civilsationen ligger inte naturen eller den skapande kraften utan maskinen, vilket slutligen leder till teknikens triumf \u00f6ver anden. Redan G\u00f6ethe varnade f\u00f6r att mekaniskt producera f\u00e4rger. Vi m\u00e5ste i st\u00e4llet l\u00e4ra l\u00e4ra oss ”hur naturen g\u00e5r till verket f\u00f6r att p\u00e5 sin inre levande v\u00e4g frambringa den ena eller den andra f\u00e4rgen”<\/em><\/p>\n

    Det s\u00e4gs ocks\u00e5 att Leonardo da Vinci utvecklade ett matematiskt system f\u00f6r blandning av f\u00e4rger i syfte att p\u00e5 mekanisk v\u00e4g uppn\u00e5 harmoni. F\u00f6r den skull anv\u00e4nde han sig av en serie sm\u00e5 skedar. En av hans l\u00e4rlingar f\u00f6rs\u00f6kte f\u00f6rg\u00e4ves med\u00a0 dessa skedar \u00e5stadkomma den f\u00e4rgverkan som var s\u00e5 typisk f\u00f6r m\u00e4staren. N\u00e4r han f\u00f6r en medl\u00e4rling beklagade sig \u00f6ver sitt misslyckande och undrade hur m\u00e4staren egentligen bar sig \u00e5t svarade kamraten: ”m\u00e4staren anv\u00e4nder dem aldrig”.<\/em><\/p>\n

    Den ekonomiskt -teknologiskt baserade\u00a0 samh\u00e4llsutvecklingen har inneburit ett avbrott i traditionerna och gjort oss till f\u00e5ngar i system, i vilka entydiga, abstrakta, kalkylerbara regler och procedurer ersatt k\u00e4nsla, intuition och tumregler.Vi har alienerats fr\u00e5n naturen, medm\u00e4nniskorna, v\u00e5rt eget arbete och d\u00e4rmed ocks\u00e5 fr\u00e5n oss sj\u00e4lva, fr\u00e5n v\u00e5r m\u00e4nskliga natur.<\/p>\n

    Slutresultatet \u00e4r att kulturen inte l\u00e4ngre handlar om vilja till liv. En allt mera urholkad m\u00e4nsklig existens uppr\u00e4ttsh\u00e5lls av ett allt mer mekaniserat samh\u00e4lle, samtidigt som kulturen degraderas att dekorera denna tillvaro.<\/p>\n

    S\u00e5 lever vi i illusioner och s\u00e5 skapar vi illusioner. Men en os\u00e4kerhet uppst\u00e5r ur den sanna kunskapens fr\u00e5nvaro, och en \u00e5ngest bryter fram ur denna os\u00e4kerhet. Vi grips alltmer av k\u00e4nslan av\u00a0 att vi bygger v\u00e5ra hus p\u00e5 l\u00f6s grund och med halm och str\u00e5. Vi b\u00f6rjar f\u00f6rst\u00e5 att utvecklingen\u00a0 knappast l\u00e4ngre \u00e4r h\u00e5llbar.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Man bygger inte hus av halm och str\u00e5<\/strong><\/p>\n

    N\u00e4r vi betraktar f\u00e4rgindustrins f\u00e4rgkartor t\u00e4nkta f\u00f6r m\u00e5lning av fasader, m\u00f6ter oss m\u00e4rkliga namn: h\u00f6sts\u00e4d, s\u00e4vstrand, renlav, stj\u00e4rnlilja, nattviol, syren, lin, k\u00f6rsb\u00e4r, kotte, havstorn, halm, osv. <\/em>Eller s\u00e5 finner vi beteckningar som rusth\u00e5ll, villa, herrg\u00e5rdsgult, pr\u00e4stg\u00e5rd, kyrkbacke, g\u00e5rdstun, r\u00e4vlya, s\u00e4des\u00e5ker, svandamm, h\u00f6str\u00f6d, sommarmoln, dimma.<\/em><\/p>\n

    De f\u00f6rra talar om den flyktiga v\u00e4xtv\u00e4rldens f\u00e4rger, de senare om natur- och kulturupplevelser. Ingendera av dessa kategorier duger emellertid som byggnadsmaterial.<\/p>\n

    Man bygger inte hus av blommor och blad, inte heller av begrepp som pr\u00e4stg\u00e5rdar, kyrkbackar, svandammar\u00a0 eller dimma. Hus byggs av konkreta, best\u00e4ndiga material: av stenar och tr\u00e4, av keramiska produkter, av koppar, j\u00e4rn, m\u00e4ssing och brons, och av glas.<\/p>\n

    All skapande verksamhet bygger p\u00e5 en samverkan mellan m\u00e4nniska och natur. Ett fj\u00e4rmande fr\u00e5n naturen inneb\u00e4r d\u00e4rf\u00f6r alltid kulturens f\u00f6rfall. Alla sociala f\u00f6r\u00e4ndringar i m\u00e4nsklighetens \u00f6de bottnar i att f\u00f6rh\u00e5llandet mellan m\u00e4nniska och natur f\u00f6r\u00e4ndrats.\u00a0 Byggnadskonsten, denna kulturens mest centrala del, f\u00f6rlorar sin livsb\u00e4rande funktion och man b\u00f6rjar efterstr\u00e4va byggnadskonst. Byggnadskonst f\u00f6r byggnadskonstens skull.<\/p>\n

    N\u00e4r f\u00e4rgerna inte l\u00e4ngre grundar sig p\u00e5 ett framh\u00e4mtande umg\u00e4nge med naturen, utan i st\u00e4llet blir oms\u00e4ttningar av redan gjorda blandningar, dvs. n\u00e4r man utg\u00e5r fr\u00e5n blandning och \u00e5terv\u00e4nder till blandning, d\u00e5 ”vittrar ursprungsmaterialet s\u00f6nder”. Vi producerar f\u00e4rger f\u00f6r f\u00e4rgernas skull. D\u00e4rmed har vi f\u00f6rlorat kontakten med verkligheten.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    F\u00c4RGVERKAN<\/strong><\/p>\n

    ”f\u00e4rgerna p\u00e5verkar oss eftersom det i dem ligger f\u00f6rdolt n\u00e5got av det
    \n<\/em>ursammanhang m\u00e4nniskan \u00e4r en omistlig del av”<\/em> ( Goethe)<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em>”Och ljuset s\u00e5g jag till en flod f\u00f6rvandlat
    \n<\/em>som str\u00e5lande fl\u00f6t fram emellan str\u00e4nder,
    \n<\/em>underbart m\u00e5lade i v\u00e5rens f\u00e4rger.
    \n<\/em>Ur str\u00f6mmen uppsteg gnistor vilka spred sig
    \n<\/em>bland blommorna och nedsj\u00f6nk, likt rubiner
    \n<\/em>infattade i guld, i deras kalkar”<\/em><\/p>\n

    (Divina Comedia, paradiset XXX 62, 63)<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Goethe talade inte endast om en rent fysisk verkan, inte heller om\u00a0 att f\u00e4rgerna endast skulle inverka\u00a0 p\u00e5 v\u00e5rt psyke. F\u00e4rgerna drabbar m\u00e4nniskan i hennes totalitet. Hela den kroppsliga-sj\u00e4lsliga personen \u00e4r ju det m\u00e4nskliga hos m\u00e4nniskan.<\/p>\n

    Enligt honom \u00e4r f\u00e4rgerna inte endast ljusets d\u00e5d, de \u00e4r ocks\u00e5 dess lidande. Och liksom lidandet ofta drabbar m\u00e4nniskan of\u00f6rskyllt\u00a0 och totalt, s\u00e5 drabbas hela v\u00e5r varelse av f\u00e4rgerna, utan att vi skulle kunna f\u00f6rhindra det. Deras f\u00f6rekomst uppenbarar tillvarons karakt\u00e4r av om\u00f6jlighet, mots\u00e4gelse, absurditet, men ocks\u00e5 av harmoni och storslagen sk\u00f6nhet. De uttrycker v\u00e5rt dilemma att som \u00e4ndliga varelser l\u00e4ngta efter det absolut goda, och att vara en blandning av gott och ont, \u00e4ndligt och o\u00e4ndligt. Och genom allt detta tvingar de oss st\u00e4ndigt att ta st\u00e4llning.<\/p>\n

    Goethe \u00e4r emellertid mycket konkret och praktisk, och n\u00e4r han talar om f\u00f6r oss att f\u00e4rgerna inverkar p\u00e5 v\u00e5ra seder och bruk, dvs. p\u00e5 hur vi beter oss i olika sammanhang, inser han \u00e4ven m\u00f6jligheten att konstruktivt anv\u00e4nda sig av dessa egenskaper hos f\u00e4rgerna. Eftersom varje f\u00e4rg har sin s\u00e4rskilda egenart f\u00f6religger ocks\u00e5 m\u00f6jligheten av en specifik verkan och specifik inneb\u00f6rd. De kan d\u00e4rf\u00f6r anv\u00e4ndas f\u00f6r sinnliga, etiska och estetiska syften, ja \u00e4ven terapeutiska –\u00a0 ett faktum som den moderna arkitekturen, likgiltig f\u00f6r m\u00e4nniskan, mer eller mindre gl\u00f6mt bort.<\/p>\n

    Goethes insikter om att f\u00e4rgen \u00e4ger en oerh\u00f6rd kraft som f\u00f6rm\u00e5r p\u00e5verka den m\u00e4nskliga organismen i dess helhet, har starkt bekr\u00e4ftats av den moderna vetenskapen. Vi vet nu att vi beh\u00f6ver f\u00e4rgerna lika mycket som vi beh\u00f6ver ljuset.<\/p>\n

    De vibrationer f\u00e4rgerna \u00e5stadkommer i oss kan f\u00f6rliknas vid den resonans som uppst\u00e5r n\u00e4r ett musikinstrument, utan att det vidr\u00f6rs sj\u00e4lv, b\u00f6rjar klinga n\u00e4r n\u00e5gon spelar i n\u00e4rheten. M\u00e4nniskan \u00e4r till sitt v\u00e4sen genomljudande. Hon \u00e4ger f\u00f6rm\u00e5ga att l\u00e5ta sig ber\u00f6ras av det som i sinnev\u00e4rlden och ur hennes dunkla f\u00f6rflutna kommer emot henne i f\u00e4rger, dofter och ljud.<\/p>\n

    Det finns personer som h\u00e4rvidlag \u00e4r mycket k\u00e4nsliga, och dessa liknar dyrbara violiner som vibrerar i alla fibrer vid minsta ber\u00f6ring av str\u00e5ken. En s\u00e5dan k\u00e4nslighet \u00e4r medf\u00f6dd hos konstn\u00e4ren. I ingivelsens \u00f6gonblick stegras den till vision. Men liksom radium som undantag bevisade att all materia \u00e4r energi, s\u00e5 visar konstn\u00e4ren med sin k\u00e4nslighet att alla m\u00e4nniskor \u00e4r genomljudande. Vi p\u00e5verkas alla av f\u00e4rger. F\u00e4rgerna drabbar oss.<\/p>\n

    Jag har h\u00e4r inga ambitioner att vara helt\u00e4ckande i mitt f\u00f6rs\u00f6k att beskriva f\u00e4rgerna och deras, som Goethe uttrycker det, sinnligt sedliga<\/em>\u00a0 inverkan p\u00e5 oss. Detta f\u00e5r n\u00e4rmast betraktas som en etyd. Min ambition \u00e4r heller inte vetenskapsmannens. Jag vill helt enkelt tala om hur jag sj\u00e4lv upplever f\u00e4rgerna och jag g\u00f6r det med hj\u00e4lp av litteratur och konst. Det jag efterstr\u00e4var \u00e4r inte en absolut sanning utan helt enkelt en text att delta i, reagera mot, och t\u00e4nka vidare med.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    GULT<\/strong><\/p>\n

    ”Gult \u00e4r f\u00e4rgen n\u00e4rmast ljuset. N\u00e4r gult st\u00e5r i sin h\u00f6gsta renhet f\u00f6r den alltid med sig n\u00e5got av det klara ljusets natur, och den har en gl\u00e4ttig, vaken, v\u00e4nligt f\u00f6rf\u00f6rande egenskap” (Goethe)<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Skapelseenergi<\/strong><\/em><\/p>\n

    Den gula f\u00e4rgens sl\u00e4ktskap med ljuset inneb\u00e4r att det inte kan f\u00f6rekomma n\u00e5got m\u00f6rkt gult. Gult \u00e4r energi, skapelseprocessens f\u00e4rg, naturens f\u00e4rg. Detta blir s\u00e4rskilt tydligt p\u00e5 v\u00e5rarna n\u00e4r inte bara blommorna, utan hela gr\u00f6nskan pr\u00e4glas av det gula. Det gula \u00e4r ocks\u00e5 ,som Kandinsky s\u00e4ger det, ”sommarens galna sl\u00f6seri med sin sista kraft i h\u00f6stens gr\u00e4lla l\u00f6v – n\u00e4r det lindrande bl\u00e5 l\u00e4mnat dem och stigit mot himlen”.\u00a0 <\/em>Livsk\u00e4nslan \u00e4r ju som starkast vid f\u00f6delse och d\u00f6d.<\/p>\n

    Eftersom den gula f\u00e4rgen innehar egenskapen att r\u00f6ra sig mot betraktaren, kan den i tillst\u00e5nd av h\u00f6g intensitet verka mycket oroande, liksom ljudet fr\u00e5n en stridstrumpet g\u00f6r oss stridsberedda eller f\u00e5r oss att fly. Gult \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r ocks\u00e5 naturens varningsf\u00e4rg, s\u00e4rskilt i kombination med svart. Men ocks\u00e5 en svag gul f\u00e4rg kan k\u00e4nnas hotande, s\u00e4rskilt n\u00e4r den har en svag dragning mot gr\u00f6nt. D\u00e5 f\u00e5r den en gulblek verkan, och det \u00e4r p\u00e5 en gulblek h\u00e4st som han som heter d\u00f6den, och som har d\u00f6den och d\u00f6dsriket i f\u00f6lje,<\/em> kommer emot oss.<\/p>\n

    Den gula f\u00e4rgen \u00e4r \u00e4nd\u00e5 \u00e4rlig, r\u00e4ttfram, okomplicerad. Detta g\u00e4ller s\u00e5v\u00e4l n\u00e4r den \u00e4r v\u00e4nligt sinnad som n\u00e4r den \u00e4r hotande och aggressiv.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Violett kompletterar gult<\/strong><\/p>\n

    Den gula f\u00e4rgen bekr\u00e4ftas av den violetta, eller r\u00f6dbl\u00e5 f\u00e4rgen, det m\u00e4nskligas f\u00e4rg. Det ber\u00e4ttas om Vincent van Gogh att, n\u00e4r han m\u00e5lade ett landskap fl\u00f6dande av ljus, i regel utgick fr\u00e5n ett violett botten, fr\u00e5n det m\u00e4nskliga, fr\u00e5n erfarenheterna i sitt eget undermedvetna. Naturen, som han m\u00f6tte den, bekr\u00e4ftades av hans inre landskap. Ifall man uppfattar den gula f\u00e4rgen som\u00a0 metafor f\u00f6r skapelseprocesserna och den skapande energin, och den violetta f\u00e4rgen som metafor f\u00f6r m\u00e4nniskan i st\u00e4ndigt vardande, kan man dra slutsatsen att\u00a0 den fortsatta skapelsen f\u00f6ruts\u00e4tter komplementet m\u00e4nniskan, och att m\u00e4nniskan, som mikrokosmos, f\u00f6ruts\u00e4tter naturen, denna fortg\u00e5ende skapelseprocess.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Klangerna<\/strong><\/p>\n

    Gult \u00e4r\u00a0 hoppets f\u00e4rg, hoppet om en ny morgon. (Den gula safiren, andra grundstenen i det nya Jerusalem symboliserar hoppet). N\u00e4r den gula f\u00e4rgen fylld av ljus n\u00e4rmar sig och flyter samman med en luftig bl\u00e5 f\u00e4rg, \u00e4r det som n\u00e4r klang av harpor m\u00f6ter fl\u00f6jtens toner. Ing\u00e5r den kombination med r\u00f6tt, liksom eld och gl\u00f6dgande kol, beledsagas dess harpotoner av toner fr\u00e5n, som Leonard Cohen skulle s\u00e4ga det, en ”brinnande” violin.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    Det \u00e4r ingen tillf\u00e4llighet att herrg\u00e5rdarna och pr\u00e4stg\u00e5rdarna m\u00e5lades gula. Med den gula f\u00e4rgen ville man liksom med trumpetst\u00f6tar proklamera\u00a0 adelns och det andliga st\u00e5ndets betydelse f\u00f6r den kulturella och sociala utvecklingen. Det \u00e4r heller ingen tillf\u00e4llighet att den gula f\u00e4rgen var empiretidens f\u00f6rh\u00e4rskande exteri\u00f6rf\u00e4rg, i olika oms\u00e4ttningar av kalksten fr\u00e5n v\u00e4stra delen av Atlasbergen och av sandsten fr\u00e5n norra Tyskland. Gult v\u00e4cker tillsammans med r\u00f6dgul f\u00e4rg tankar p\u00e5 gl\u00e4dje, rikedom och makt. Den gula f\u00e4rgen gav p\u00e5 detta s\u00e4tt liv \u00e5t empirens i \u00f6vrigt str\u00e4nga ordning.<\/p>\n

    Inre rum f\u00f6r festligheter m\u00e5lades ofta i gult. S\u00e5lunda hade ocks\u00e5 festmatsalen hemma hos Goethe gula v\u00e4ggar. Under empiretiden stegrade man ofta den gula f\u00e4rgens verkan med m\u00f6bler i mahogny.<\/p>\n

    Huvudstaden p\u00e5 Malta, Valetta, \u00e4r den gula staden. H\u00e4r \u00e4r varje byggnad, oavsett anv\u00e4ndnings\u00e4ndam\u00e5l, uppf\u00f6rd av den ljust gula kalksten, som\u00a0 Malta vilar p\u00e5, och som \u00e4r en utl\u00f6pare av Atlasbergen. Det \u00e4r som om hela staden skulle vara utmejslad i detta material. Det strama materialvalet ger emellertid m\u00f6jlighet till en rik arkitektonisk artikulering , f\u00f6rh\u00f6jd av d\u00f6rrarnas och f\u00f6nstrens f\u00e4rgs\u00e4ttning. Valetta \u00e4r staden som badar i ett st\u00e4ndigt ljus.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    ORANGE<\/strong><\/p>\n

    ”alla vet att gult, orange och r\u00f6tt v\u00e4cker tankar p\u00e5 gl\u00e4dje och rikedom”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 (Delacroix)<\/em><\/p>\n

    <\/em>\u00a0<\/p>\n

    N\u00e4r den gula f\u00e4rgen stegras mot r\u00f6tt, blir den mera energisk och mera intensiv, och ”framst\u00e5r m\u00e4ktigare och h\u00e4rligare” (Goethe)<\/em>. Stegras den ytterligare mot r\u00f6tt \u00f6kas dess energi \u00e4nnu mer och verkar upphetsande, n\u00e4stan p\u00e5 ett sm\u00e4rtsamt s\u00e4tt. Denna f\u00e4rg uppfattas ofta som en metafor f\u00f6r ”det v\u00e4rdsliga”, <\/em>det immanenta, som tr\u00e4nger sig p\u00e5 oss med s\u00e5dan oerh\u00f6rd kraft.<\/p>\n

    Som ensam f\u00e4rg kan den d\u00e4rf\u00f6r f\u00e5 en olidlig verkan, till och med verka kv\u00e4vande. Insatt i ett sammanhang blir den ett uttryck f\u00f6r tro p\u00e5 livet, livsgl\u00e4dje och livslust. Dess heta verkan m\u00e5ste emellertid svalkas av\u00a0 komplementet p\u00e5 f\u00e4rgskalan, den bl\u00e5 f\u00e4rgen. Allting g\u00e5r havande med sin motsats och det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r just som vi ur den gulr\u00f6da f\u00e4rgen – ur den heta overklighet, som v\u00e4rlden \u00e4r – s\u00f6ker oss mot det svalkande bl\u00e5, s\u00f6ker ”v\u00e4gen till landet som icke \u00e4r…..landet d\u00e4r alla v\u00e5ra kedjor falla, landet, d\u00e4r vi svalkar v\u00e5r sargade panna i m\u00e5nens dagg” (Edith S\u00f6dergrahn).<\/em><\/p>\n

    Den gulr\u00f6da f\u00e4rgen f\u00f6rekommer hos oss i byggnader uppf\u00f6rda i sten, tegel, eller i oms\u00e4ttningar av dessa, \u00e4nda fr\u00e5n b\u00f6rjan av 1800-talet fram till 1920-talets nyklassicism.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    BL\u00c5TT<\/strong><\/p>\n

    ”Om gudomliga ting kan man bara tala p\u00e5 ett bl\u00e5tt f\u00e4lt”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Michelangelo<\/em><\/p>\n

    ”Utanf\u00f6r mig finns det ett gott, vilket \u00e4r \u00f6verl\u00e4gset mig och som p\u00e5verkar mig i det godas riktning varje g\u00e5ng jag \u00f6nskar det goda. D\u00e5 det inte finns n\u00e5gon t\u00e4nkbar gr\u00e4ns f\u00f6r denna verksamhet, \u00e4r detta goda utanf\u00f6r mig o\u00e4ndligt”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Simone Weil<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Bl\u00e5tt \u00e4r den himmelska f\u00e4rgen<\/strong><\/p>\n

    Bl\u00e5tt \u00e4r det \u00f6versinnligas f\u00e4rg, himlens f\u00e4rg, f\u00f6rklaringens och insiktens f\u00e4rg, kontemplationens och trons f\u00e4rg – f\u00f6rvissningen om det man hoppas p\u00e5, eller som Dostojevskij skulle uttrycka det: l\u00e4ngtan att g\u00e5 till v\u00e4gens slut och samtidigt f\u00f6rneka att det finns n\u00e5got slut. Men bl\u00e5tt \u00e4r ocks\u00e5 frihetens f\u00e4rg, den f\u00f6rsta f\u00e4rgen i tricoloren. Den \u00e4r uppriktig, dess avsikter \u00e4r alltid \u00e4rliga, trots att ”i anblicken av den ligger n\u00e5got mots\u00e4gelsefullt av eggelse och ro”.<\/em> Fylld av ljus och sorgl\u00f6shet lockar den oss med en ton snarlik fl\u00f6jtens. N\u00e4r den djupnar ”f\u00e5r den en biklang av n\u00e4stan om\u00e4nsklig sorg, som en ton fr\u00e5n en cello”<\/em> (Kandinsky)<\/em>.<\/p>\n

    N\u00e4r bl\u00e5tt g\u00e5r in i m\u00f6rkret och djupnar mot r\u00f6tt, \u00e4r dess lockelseton som den\u00a0 m\u00e4ktiga klangen\u00a0 fr\u00e5n orgelns l\u00e4gsta register.<\/p>\n

    Den bl\u00e5 f\u00e4rgen ligger n\u00e4rmast m\u00f6rkret, det svarta oundvikliga. Det \u00e4r emellertid p\u00e5 natthimlen som stj\u00e4rnorna syns och tron f\u00f6ds. Det \u00e4r i m\u00f6rker som visioner framkallas. Det var under natthimlen som Abraham r\u00e4knade stj\u00e4rnorna, trodde, och r\u00e4knades som r\u00e4ttf\u00e4rdig, och det var under den safirbl\u00e5 himlen – ”n\u00e4r jordens tystnad liksom f\u00f6renades och sm\u00e4lte samman med himmelens; jordens hemlighet snuddade vid stj\u00e4rnornas” <\/em>\u00a0–\u00a0 som Aljosja ( i ”br\u00f6derna Karamasov”) fick bekr\u00e4ftat meningen med sin uppgift i v\u00e4rlden, och i stormande gl\u00e4dje svor att \u00e4lska den, \u00e4lska den f\u00f6r tid och evighet.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Bl\u00e5tt \u00e4r som Suzanne<\/strong><\/p>\n

    F\u00f6r mig \u00e4r den bl\u00e5 f\u00e4rgen liksom Suzanne i Leonard Cohens s\u00e5ng med samma namn. Suzanne som lockar och f\u00e5r oss att f\u00f6lja med till livsfloden, d\u00e4r hon uppenbarar f\u00f6r oss skatterna mitt ibland skr\u00e4pet, hj\u00e4ltarna bland t\u00e5ngen och sj\u00f6gr\u00e4set…..och barnen om morgonen, barnen som str\u00e4cker sig mot k\u00e4rleken,\u00a0 s\u00e5 l\u00e4nge Suzanne h\u00e5ller fram sin spegel….”Och du vill\u00a0 f\u00f6lja med henne, du vill g\u00f6ra det i blindo…… And you want to travel with her, you want to travel blind, and you know that you can trust her for she\u00b4s touched your perfekt body with her mind…..\u00a0 hon har ber\u00f6rt din fullkomliga kropp med sin sj\u00e4l”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/strong><\/p>\n

    Klangerna<\/strong><\/p>\n

    N\u00e4r den bl\u00e5 f\u00e4rgen stegras mot r\u00f6tt f\u00e5r den ett aktivt element av uppmuntran\u00a0 i sig trots att den fortfarande \u00e4r passiv. Stegras den ytterigare tilltar samtidigt en k\u00e4nsla av oro och \u00e4ngslan.<\/p>\n

    Inom musiken talar man d\u00e5 om the blue notes,\u00a0 <\/em>toner som finns mellan grundton och septim, ters och s\u00e4nkt ters, samt mellan kvint och s\u00e4nkt kvint, alla karakteristiska f\u00f6r bluesmusiken. <\/em><\/p>\n

    Faller den av mot gr\u00f6nt uppst\u00e5r turkos, en underbart ren, svalkande och vilsam f\u00e4rg, fylld av gl\u00e4dje.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    P\u00e5 grund av sin karakt\u00e4r \u00e4r den bl\u00e5 f\u00e4rgen sv\u00e5r att materialisera. B\u00e4st tj\u00e4nar den som oms\u00e4ttning av just himlen i dess olika framtoningar, m\u00f6rkt, eller ljusbl\u00e5tt.<\/p>\n

    Den i mitt tycke vackraste oms\u00e4ttningen av det himmelsbl\u00e5a \u00e4r den f\u00e4rg som Thorvald Lindquist fann i taket p\u00e5 ett 4000- \u00e5r gammalt tempel vid Nilfloden, nere vid tredje katarakten. Detta tempel h\u00f6ljs numera av Assuandammens vatten. I hans praktika<\/em> karta har f\u00e4rgen nr 93.<\/p>\n

    Anv\u00e4nds bl\u00e5tt som ”byggnadsmaterial” m\u00e5ste man\u00a0 d\u00e4mpa dess f\u00f6rsvinnande verkan och man kan g\u00f6ra det genom att tillf\u00f6ra s\u00e5v\u00e4l gult som r\u00f6tt. Men \u00e4ven sj\u00e4lva arkiteturen m\u00e5ste artikuleras s\u00e5 att byggnaden h\u00e5lls samman och inte flyger sin kos.<\/p>\n

    I en t\u00e4t och het stadsmilj\u00f6 kan den bl\u00e5 f\u00e4rgen verka mycket svalkande och skapa h\u00f6g rymd. I naturmilj\u00f6 \u00e4r den mer eller mindre ot\u00e4nkbar.<\/p>\n

    Inomhus har den ofta anv\u00e4nts f\u00f6r att g\u00f6ra rummen ”st\u00f6rre”, luftigare och \u00f6versinnliga. S\u00e5 f\u00f6rt\u00e4ljs det\u00a0 att Goethe m\u00e5lade musikrummet i sin bostad i himmelsbl\u00e5 f\u00e4rg. Thorvald Lindquist brukade framh\u00e5lla att k\u00f6ken borde m\u00e5las i bl\u00e5tt, eftersom de h\u00e5ller flugorna borta. Det ber\u00e4ttas ocks\u00e5 att den bl\u00e5a f\u00e4rg man anv\u00e4nder p\u00e5 d\u00f6rrarna i medelhavsomr\u00e5det, hade som uppgift att skr\u00e4mma dj\u00e4vulen p\u00e5 flykten, vilket kan j\u00e4mf\u00f6ras med att Mefistofeles i Goethes Faust s\u00e4ger sig vara herre \u00f6ver m\u00f6ssen och flugorna och lopporna och l\u00f6ssen.<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    VIOLETT<\/strong><\/p>\n

    ”P\u00e5 fr\u00e5gan hur det st\u00e5r till brukar m\u00e5lare ofta svara med sk\u00e4mtet: mycket violett\u00b4- vilket just inte inneb\u00e4r att man \u00e4r upp\u00e5t”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Kandinsky<\/em><\/strong><\/p>\n

    \u00a0<\/strong><\/p>\n

    Violett \u00e4r det m\u00e4nskligas f\u00e4rg. Det \u00e4r en f\u00e4rg som \u00e4r i st\u00e4ndig r\u00f6relse, den som Wassily Kandinsky s\u00e4ger undflyende f\u00e4rgen.<\/em> I sina m\u00e4ttade former \u00e4r den helt odr\u00e4glig, p\u00e5 samma s\u00e4tt som man inte kan st\u00e5 ut med en\u00a0 m\u00e4nniska helt uppfylld av sig sj\u00e4lv. I ljusa och utsp\u00e4dda nyanser f\u00e5r den emellertid en alldeles s\u00e4rskild tjusning. Ametisten har en violett f\u00e4rg och\u00a0 denna \u00e4delsten – den tolfte av grundstenarna i det nya Jerusalem –\u00a0 s\u00e4gs symbolisera \u00f6dmjukhet och k\u00e4rlek till Gud, men ocks\u00e5 oskuld och mildhet.<\/p>\n

    Rembrandt, som m\u00e5ste r\u00e4knas till de allra betydelsefullaste port\u00e4ttm\u00e5larna anv\u00e4nde den violetta f\u00e4rgen f\u00f6r att beskriva den till sk\u00f6rd mogna m\u00e4nniskan. Hans verk speglar m\u00e4nniskans liv i dess sk\u00f6nhet och tragik, i dess stormiga passager, dess irringar och laster, och i dess m\u00f6rker och ljus. Rembrandt frammanar allt detta\u00a0 med stor k\u00e4nslighet och med\u00a0 yttersta respekt f\u00f6r den m\u00e4nniska vars karakt\u00e4r han synligg\u00f6r. Med m\u00f6rkt lila och brunlila f\u00e4rger i bakgrund och kl\u00e4dedr\u00e4kter drar han liksom en barmh\u00e4rtighetens sl\u00f6ja \u00f6ver det f\u00f6rflutna och skapar d\u00e4rf\u00f6r samtidigt en k\u00e4nsla av sorg, \u00e5nger, och hopp om en vila efter m\u00f6dan.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Violett och gult<\/strong><\/p>\n

    Den violetta f\u00e4rgen kompletteras, som ovan n\u00e4mnts, av den gula. Faller den av mot\u00a0 det \u00f6versinnliga bl\u00e5a, kontemplationens, insiktens och\u00a0 den totala frihetens f\u00e4rg, \u00f6kar behovet av den inomv\u00e4rdsliga r\u00f6dgula f\u00e4rgen. I takt med att den stegras\u00a0 mot r\u00f6tt tilltar en obest\u00e4md \u00e4ngslan som kanske har sin f\u00f6rklaring i\u00a0 det faktum att dess komplement, den gula f\u00e4rgen, d\u00e5 samtidigt f\u00e5r en sjukligt svavelgul f\u00e4rgton.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Klangerna <\/strong><\/p>\n

    Tillsammans med orange, den immanenta f\u00e4rgen,\u00a0 det v\u00e4rldlsigas f\u00e4rg, bildas en klang, som uttrycker en str\u00e4van mot r\u00f6tt, mot livsgl\u00f6d och lidelse. Ger man efter f\u00f6r denna str\u00e4van \u00f6kar behovet av vila och lugn i den gr\u00f6na komplementf\u00e4rgen.<\/p>\n

    .<\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    Den violetta f\u00e4rgen f\u00f6rekommer i allm\u00e4nhet inte i f\u00f6rstenad form i naturen, men ofta hos levande organismer, varf\u00f6r den inom byggandet l\u00e4mpligen h\u00e4nf\u00f6rs till inredning och utsmyckning.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    R\u00d6TT<\/strong><\/p>\n

    ”Den r\u00f6da f\u00e4rgen f\u00f6reter en samlad kraft som, trots den rusiga intensiteten, g\u00f6r ett m\u00e5lmedvetet intryck”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Kandinsky<\/em><\/p>\n

    F\u00f6rnuftet \u00e4r lidelsens tj\u00e4nare<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Dostojevskij<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    R\u00f6tt \u00e4r lidelse<\/strong><\/p>\n

    Den r\u00f6da f\u00e4rgen \u00e4r lidelsens f\u00e4rg och l\u00e5ter sig d\u00e4rf\u00f6r inte beskrivas lika entydigt som bl\u00e5tt eller gult.<\/p>\n

    Den \u00e4r en sammansatt f\u00e4rg \u00e4ven i det fall den uppn\u00e5r en fullkomlig renhet. Goethe menade d\u00e4rf\u00f6r att den r\u00f6da f\u00e4rgen i enlighet med sitt v\u00e4sen inte tillh\u00f6r grundf\u00e4rgerna; den \u00e4r stegring av gult och bl\u00e5tt, av skapelseprocessens krafter och av den \u00f6versinnliga energin.<\/p>\n

    N\u00e4r j\u00e4rn upphettas f\u00e5r det f\u00f6rst en gul f\u00e4rg, som \u00f6verg\u00e5r i gulr\u00f6tt och sedan i r\u00f6tt, f\u00f6r att efter det forts\u00e4tta f\u00e4rden mot en intensiv bl\u00e5 f\u00e4rg. Purpurns uppst\u00e5r genom en motsatt r\u00f6relse. \u00c4kta purpur utvinns ur purpursn\u00e4ckan, vars saft har den egenheten ”att n\u00e4r den, utsatt f\u00f6r ljus och luft, framst\u00e5r f\u00f6rst gulaktig, sedan gr\u00f6naktig, sm\u00e5ningom \u00f6verg\u00e5r i bl\u00e5tt, d\u00e4refter i violett, antar en allt h\u00f6gre r\u00f6d f\u00e4rg, och slutligen genom solens inverkan antar en ren, h\u00f6g, r\u00f6d f\u00e4rg” (Goethe).<\/em><\/p>\n

    F\u00e4rgen \u00e4r ljusets d\u00e5d och dess lidande, och lidande \u00e4r, som vi sett, att drabbas. Lidelse \u00e4r d\u00e4remot uttryck f\u00f6r den h\u00f6gsta livsk\u00e4nslan; lidelse \u00e4r gl\u00f6d, att befinna sig mitt i sk\u00e4rningspunkten av det som inom oss sj\u00e4lva och det som i v\u00e4rlden kommer emot oss med s\u00e5dan vild, oerh\u00f6rd kraft. V\u00e4sentligt handlar d\u00e4rf\u00f6r den r\u00f6da f\u00e4rgen om gott och ont, och den avkr\u00e4ver oss st\u00e4ndigt ett val, en riktning. M\u00e4nniskan str\u00e4var ju alltid mot att \u00f6vervinna det kaotiska tillst\u00e5ndet i sin sj\u00e4l, ett tillst\u00e5nd av icke riktad, svallande passion. R\u00f6tt \u00e4r s\u00e5v\u00e4l k\u00e4rlekens som den vilda driftens f\u00e4rg.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    R\u00f6tt \u00e4r ont och gott<\/strong><\/p>\n

    I den r\u00f6da f\u00e4rgen finns d\u00e4rf\u00f6r p\u00e5 en och samma g\u00e5ng k\u00e4rlek och hat, \u00f6mhet och v\u00e5ld,\u00a0 oskuldsfullhet och liderlighet, aktion och passion (riktad handling och dess motsats: att som Francesko och Paolo i ”Divina Comedia”, l\u00e5ta sig drivas av kastvindarna). H\u00e4r finns det bl\u00f6dande hj\u00e4rtat, h\u00e4ngivenheten, innerligheten, lugnet och t\u00e5lmodigheten samtidigt med utnyttjandet, h\u00e4nsynsl\u00f6sheten och skaml\u00f6sheten – detta vi kallar prostitution – att ”i k\u00e4ttja, utan k\u00e4rlek, grovt och skaml\u00f6st, b\u00f6rja direkt med det som utg\u00f6r den sanna k\u00e4rlekens fullbordan” (Dostojevskij).<\/em> Det \u00e4r ingen tillf\u00e4llighet att r\u00f6tt \u00e4r <\/em>broderskapets och revolutionens f\u00e4rg.<\/p>\n

    Den r\u00f6da f\u00e4rgen \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r apokalypsens dramatiska f\u00e4rg: det r\u00f6da vilddjuret, sk\u00f6kan i purpur, scharlakan och guld. Den \u00e4r den f\u00e4rg som Dante ser i infernots tjocka m\u00f6rker, d\u00e4r de pinade befinner sig, ”de som f\u00f6rlorat sin kunskap om f\u00f6rst\u00e5ndets h\u00f6gsta goda”<\/em> .\u00a0 Han ser ett h\u00f6gr\u00f6tt ljussken som blixtrar fram ur den vind som utg\u00e5r fr\u00e5n den t\u00e5rdr\u00e4nkta jorden; han ser str\u00f6mmen av blod, i vilka alla de kokar som genom v\u00e5ld har f\u00f6rf\u00f6rdelat n\u00e4stan, och han m\u00f6ter Charon, som med \u00f6gon s\u00e5som eldkol tvingar de olyckliga med sig till k\u00f6ld och hetta och best\u00e4ndigt m\u00f6rker.<\/p>\n

    Den r\u00f6da f\u00e4rgen \u00e4r emellertid, som vi sett, ocks\u00e5\u00a0 den utgivande k\u00e4rlekens f\u00e4rg, broderskapets f\u00e4rg. Hyacinten, den elfte av grundstenarna i det nya Jerusalem, symboliserar k\u00e4rleken till n\u00e4stan, och rubinen det bl\u00f6dande hj\u00e4rtat, samt lugn och t\u00e5lamod. R\u00f6tt handlar d\u00e4rf\u00f6r i grunden om relationer, <\/em>om sammanhang och om f\u00f6rsoning, om som Goethe uttrycker det, ett idealt j\u00e4mviktsl\u00e4ge.<\/em> S\u00e5 uppst\u00e5r… denna den h\u00f6gsta av alla f\u00e4rgf\u00f6reteelser genom att tv\u00e5 motsatta poler tr\u00e4ffas, vilka undan f\u00f6r undan f\u00f6rberett sig p\u00e5 att f\u00f6renas”. <\/em>I sin ”goda” verkan uppenbarar den d\u00e4rf\u00f6r huldhet och behag, allvar och v\u00e4rdighet, det f\u00f6rsonade livets karakt\u00e4rer.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Gr\u00f6nt kompletterar r\u00f6tt<\/strong><\/p>\n

    N\u00e4r Dante efter sin av sj\u00e4lvk\u00e4nnedom pl\u00e5gade f\u00e4rd genom infernot, slutligen m\u00f6ter sin ledsagarinna Beatrice, \u00e4r hon f\u00f6r honom\u00a0 en stegrad upplevelse av skapelsen: hon kommer\u00a0 emot honom i vit sl\u00f6ja kr\u00f6nt med olivblad, kl\u00e4dd i en djupgr\u00f6n<\/em> mantel och i en kl\u00e4nning r\u00f6d som eldens l\u00e5ga. <\/em>Med ens f\u00f6rstod han den stora makt som bor i gammal k\u00e4rlek. <\/em>En djup inre gl\u00f6d, som \u00e4r t\u00e5lmodig och god; som b\u00e4r allt, tror allt, hoppas allt, uth\u00e4rdar allt.<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    F\u00f6r mig \u00e4r den \u00f6sterbottniska bondg\u00e5rden n\u00e5got av Beatrice. Hos den finns allvar och v\u00e4rdighet, h\u00e4ngivenhet, lugn, t\u00e5lamod och innerlighet. Den stiger fram ur den \u00f6sterbottniska jorden med en total sj\u00e4lvklarhet, och omgiven av djupgr\u00f6na skogar m\u00f6ter dess sammanhang tidernas v\u00e4xlingar: den tidiga v\u00e5rens svartbruna mylla, groddens gulgr\u00f6na gr\u00f6nska, sommarens sj\u00e4lvbel\u00e5tna gr\u00f6na ro, h\u00f6stens sprakande f\u00e4rger och vinterns vita sn\u00f6. Hela tiden uttrycker den den stora makt som bor i gammal k\u00e4rlek.<\/p>\n

    Om man om pr\u00e4stg\u00e5rdarnas och herres\u00e4tenas gula kunde s\u00e4ga att den framtr\u00e4der likt trumpetst\u00f6tar, s\u00e5 kunde man om r\u00f6dmyllef\u00e4rgen s\u00e4ga att den \u00e4r lik en fanfar p\u00e5 tuba, och att den \u00f6sterbottniska bondg\u00e5rden i hela dess sammanhang kommer oss till m\u00f6tes likt aftonringningen fr\u00e5n en landsortskyrka. V\u00e4rlden \u00e4r h\u00e4r f\u00f6rsonad.<\/p>\n

    R\u00f6tt f\u00f6rekommer \u00f6verallt. Som sandsten, som keramik och sedan l\u00e4nge tillbaka som kalkm\u00e5lningar. F\u00e4rgerna 42 – 132 – 132C – 213\u00a0 i Thorvald Linquists practika <\/em>\u00a0f\u00e4rgkarta, \u00e4r Pompei-r\u00f6da f\u00e4rger.<\/p>\n

    Att bygga i tegel var k\u00e4nnetecknande f\u00f6r en riktning inom nyrenn\u00e4sansen i slutet av 1800-talet. Ett gott exempel p\u00e5 detta \u00e4r det ”Wulffska” h\u00f6rnet i Helsingfors. Fasaden \u00e4r h\u00e4r artikulerad genom ett spel mellan det varma r\u00f6da teglet och en svalt gr\u00e5 kalksten, troligtvis fr\u00e5n Baltikum.<\/p>\n

    Ett\u00a0 exempel p\u00e5 anv\u00e4ndning av r\u00f6dmyllef\u00e4rg i ”modern, kuliverad” milj\u00f6, \u00e4r tr\u00e4stadsdelen Kottby. F\u00e4rgs\u00e4ttningen \u00e4r stramt uppbyggd p\u00e5, i egentlig mening, endast tv\u00e5 f\u00e4rger, r\u00f6tt och gult. Dessa f\u00e5r liv\u00a0 och verklighet, inte endast av varandra, utan \u00e4ven av de komplementf\u00e4rger som anv\u00e4nts i samband med f\u00f6nster, d\u00f6rrar och utsmyckningar, men i \u00e4nnu h\u00f6gre grad av den rika och av \u00e5rstiderna f\u00f6r\u00e4nderliga f\u00e4rgprakten i den v\u00e4xtlighet, som omger husen.<\/p>\n

    De \u00f6sterbottniska kyrkorna m\u00e5lades under 1700- och 1800- talen\u00a0 inv\u00e4ndigt vanligtvis i en rosa f\u00e4rg. Den rosa f\u00e4rgen, framst\u00e4lld av vitt med r\u00f6dmylla, gulmylla och en aning svart (svart f\u00f6r att ge f\u00e4rgen tyngd och allvar), uttrycker huldhet och behag, men \u00e4ven jungfrulighet. (Sardonyx, den femte av grundstenarna i det nya Jerusalem symboliserar martyrskap och jungfrulighet). Den \u00f6sterbottniska bruden var vid denna tid kl\u00e4dd i\u00a0 rosa brudkl\u00e4nning, och den kyrka man skulle inviga \u00e5t Kristus gavs samma f\u00e4rg. S\u00e5 \u00e4r exempelvis Munsala kyrka\u00a0 1774 m\u00e5lad inv\u00e4ndigt i en rosa f\u00e4rg som kunde vara en oms\u00e4ttning av en sandsten fr\u00e5n Abu Simbel eller en kalksten fr\u00e5n Algarve.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    GR\u00d6NT<\/strong><\/p>\n

    ”Sk\u00f6nhet kan endast f\u00f6rekomma d\u00e4r avsiktsfrihet och \u00e4ndam\u00e5lsl\u00f6shet r\u00e5der”<\/em><\/p>\n

    ”En enda tanke av k\u00e4rlek…. \u00e4r f\u00f6r denna v\u00e4rlden mer anv\u00e4ndbar \u00e4n n\u00e5gonsin den mest str\u00e5lande handling”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Simone Weil<\/em><\/strong><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Gr\u00f6nt \u00e4r den fullkomliga vilans f\u00e4rg, det fullkomliga varats, det gudomligas f\u00e4rg. Detta inneb\u00e4r emellertid inte att den inte skulle vara verksam, tv\u00e4rtom. Man skulle kunna tala om den som den icke – handlande handlingens f\u00e4rg, den passiva aktivitetens f\u00e4rg, f\u00e4rgen som uttrycker handlingen utan biavsikter, den rena handlingen n\u00e4r stunden \u00e4r inne. Den icke – handlande handlingen \u00e4r en sv\u00e5r handling, ty den s\u00f6ker inte resultatet. Allt \u00e4r h\u00e4r stilla v\u00e4ntan, uppm\u00e4rksamhet, tystnad, stilla avvaktan – i lidandet, \u00e5ngesten, n\u00f6den s\u00e5v\u00e4l som i gl\u00e4djen. Den gr\u00f6na smaragden, den fj\u00e4rde grundstenen i det nya Jerusalem, s\u00e4gs symbolisera renheten.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Gr\u00f6nt \u00e4r passiv aktivitet<\/strong><\/p>\n

    I Rembrants m\u00e5lning\u00a0 ”Abrahams offer”,\u00a0 \u00e4r patriarken ikl\u00e4dd en gr\u00f6n mantel. Hela konstverket byggs upp av gr\u00f6nt: landskapet, \u00e4ngeln som hindrar Abraham, och det kl\u00e4de som Isak vilar p\u00e5.<\/p>\n

    H\u00e4ndelsen som beskrivs h\u00f6r till de mest kontroversiella och mest sv\u00e5rbegripliga i v\u00e4rldslitteraturen: fadern som i kraft av det absurda\u00a0 \u00e4r i f\u00e4rd med att b\u00e4ra v\u00e5ldsam hand p\u00e5 sin son. F\u00f6r oss n\u00e5got helt obegripbart, overkligt, avskyv\u00e4rt. Jag kan\u00a0 emellertid inte f\u00f6rest\u00e4lla mig att Abraham skulle varit befriad fr\u00e5n \u00e5ngesten, n\u00f6den, kvalen. Han levde mitt i sin lidelse, och det var h\u00e4r han tr\u00e4ffade sitt val. Och Rembrandt skildrar detta med den passiva aktivitetens f\u00e4rg, den gr\u00f6na f\u00e4rgen.<\/p>\n

    Den grekiske heroen, s\u00e4ger Kirkegaard, skulle ha handlat annorlunda. Han skulle ha st\u00f6tt kniven i sitt eget br\u00f6st och bett den fruktansv\u00e4rde guden om att Isak aldrig m\u00e5tte f\u00e5 veta vad som h\u00e4nt. Och han skulle ha begr\u00e5tits och blivit\u00a0 beundrad i v\u00e4rlden – och som tragisk hj\u00e4lte besjungits i sekler. Abraham blev ingen hj\u00e4lte, han blev trons fader. <\/em>Han trodde och handlade i kraft av det absurda – som en som, mitt\u00a0 i det gl\u00f6dande livet med alla dess mots\u00e4ttningar, lever i tillit till livet sj\u00e4lvt. I stilla f\u00f6rv\u00e4ntan.<\/p>\n

    I kraft av det absurda f\u00e5r han Isak \u00e5ter, och det ber\u00e4ttas att han v\u00e4nde tillsammans med sonen hem fr\u00e5n Moria berg, utkorelsens berg, ”berget, d\u00e4r Herren l\u00e5ter se sig”.<\/em><\/p>\n

    S\u00e5 uppfattar jag den gr\u00f6na f\u00e4rgen. I den ser jag verksamhet och i denna verksamhet ser jag vila och n\u00e4r jag finns i det gr\u00f6na \u00e4r jag i vila \u00e4ven n\u00e4r jag verkar.<\/p>\n

    N\u00e4r Rembrandt i sin oefterh\u00e4rmliga lasyrteknik , m\u00e5lade portr\u00e4tt, utgick han i regel fr\u00e5n ett gr\u00f6nt botten, fr\u00e5n det fullkomliga varat. F\u00e4rgskikt efter f\u00e4rgskikt penslade han s\u00e5 fram synligheten hos den person han s\u00f6kte avbilda. Det gudomligt gr\u00f6na styrde hans k\u00e4nsla och hand , \u00e4ven n\u00e4r den gr\u00f6na f\u00e4rgen inte l\u00e4ngre syntes. Livsbejakande, lidelsefulla\u00a0 unga m\u00e4nniskor m\u00e5lade han i heta f\u00e4rger, orange och r\u00f6tt. \u00c4ldre m\u00e4n och kvinnor,som vi redan konstaterat, i barmh\u00e4rtigt m\u00f6rkr\u00f6tt, m\u00f6rkviolett. \u00c4r detta m\u00e5h\u00e4nda det som ger hans karakt\u00e4rer det drag av djup m\u00e4nsklighet som s\u00e5 starkt ber\u00f6r oss.<\/p>\n

    Det s\u00e4gs att Goethe hade d\u00e4mpat gr\u00f6na v\u00e4ggar i arbetsrummet i sitt hus vid Frauenplan i Weimar. <\/em>Kanske han h\u00e4r upplevde kontrasten till det lidelsefulla, hetsiga sj\u00e4lvf\u00f6rverkligande liv som hans huvudperson Faust levde enligt avtalet med\u00a0 Mefistofeles : ”Om du kan locka mig att bedja till stunden: ’Dr\u00f6j, du \u00e4r s\u00e5 sk\u00f6n!’\u00a0 d\u00e5 m\u00e5 jag fj\u00e4ttras av din kedja”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Gr\u00f6nt kompletteras av r\u00f6tt<\/strong><\/p>\n

    Gr\u00f6nt \u00e4r, som vi sett, det r\u00f6das motsats. Den gudomliga vilan bekr\u00e4ftas av gl\u00f6den i den m\u00e4nskliga existensen, och det lidelsefulla r\u00f6da finner ro och bekr\u00e4ftelse\u00a0 av friden i det fullkomliga varat. Som hos Beatrice, det evigt kvinnliga som lyfter oss och b\u00e4r – och som i det \u00f6sterbottniska landskapet.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Klangerna<\/strong><\/p>\n

    Tillsammans med bl\u00e5tt f\u00e5r gr\u00f6nt en m\u00e4rklig klang, en k\u00e4nsla av n\u00e5got trivialt motbjudande. Man brukar tidigare s\u00e4ga att denna f\u00e4rgkombination var narrens. Tillsammans med gult uppst\u00e5r i st\u00e4llet en vardaglig, munter ton.<\/p>\n

    I sina m\u00f6rkaste skiftningar framh\u00e4ver gr\u00f6nt guldets lyster som ingen annan f\u00e4rg. F\u00f6r att erh\u00e5lla detta djup i tonen m\u00e5ste en aning karminr\u00f6tt tills\u00e4ttas.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    Som oms\u00e4ttning av sten (onyx, malakit och marmor),\u00a0 keramik (Wedgwood), och brons, har gr\u00f6nt anv\u00e4nts som fasadf\u00e4rg och i interi\u00f6rer \u00e4nda sedan slutet av 1700-talet. Den \u00e4r alldeles utm\u00e4rkt\u00a0 i stadsmilj\u00f6, d\u00e4r den \u00e4ger f\u00f6rm\u00e5ga att d\u00e4mpa och f\u00f6rh\u00f6ja andra f\u00e4rger och skilja dem fr\u00e5n varandra och den\u00a0 passar\u00a0 h\u00e4r v\u00e4l s\u00e5v\u00e4l p\u00e5 tr\u00e4hus som p\u00e5 stenbyggnader. I naturmilj\u00f6 blir den helt intets\u00e4gande, d\u00e5 den alltid f\u00f6rlorar mot naturens gr\u00f6nska. Vilan blir till likgiltighet och leda.<\/p>\n

    I interi\u00f6rer har denna icke handlande handlingens f\u00e4rg en alldeles speciell f\u00f6rm\u00e5ga att sk\u00e4nka lugn och tillf\u00f6rsikt, en egenskap som man sedan l\u00e4nge anv\u00e4nt sig av i operationssalar.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    BRUNT<\/strong><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    ”Himlarna \u00e4r Herrens, men jorden har han givit \u00e5t m\u00e4nniskors barn, f\u00f6r att de av den skall g\u00f6ra n\u00e5gonting himmelskt”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 hassidiskt t\u00e4nkespr\u00e5k<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    ”N\u00e4r brunt anv\u00e4nds av n\u00f6dv\u00e4ndighet uppst\u00e5r en obeskrivlig inre sk\u00f6nhet: det undertrycktas v\u00e4ntande liv”\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 <\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Wassily Kandinsky<\/em><\/p>\n

    ”Det st\u00e5r inte i v\u00e5r f\u00f6rm\u00e5ga att lyfta oss. Vi f\u00f6rm\u00e5r blott att s\u00e4nka oss. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r som att s\u00e4nka sig \u00e4r det enda s\u00e4ttet att stiga upp\u00e5t”.<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Simone Weil<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Brunt \u00e4r jordens f\u00e4rg. Brunt tillh\u00f6r de smutsiga f\u00e4rgerna, mustiga f\u00e4rger sammansatta av gult, bl\u00e5tt, r\u00f6tt \u00a0– av skapande energi, himmelsl\u00e4ngtan och passion; av hopp, tro och k\u00e4rlek, men ocks\u00e5 av gulblek d\u00f6d, oro och tvivel, och av vilda ob\u00e4ndiga drifter. Brunt \u00e4r jordens f\u00e4rg, f\u00e4rgen av jordens stoft, som Herren Gud danade m\u00e4nniskan av\u00a0 och i vars n\u00e4sa han inbl\u00e5ste livsande, s\u00e5 att hon blev en levande varelse. Av jord \u00e4r m\u00e4nniskan kommen och till jord skall hon \u00e5ter varda –\u00a0 den \u00f6dmjukes insikt.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Om \u00f6dmjukhet<\/strong><\/p>\n

    Brunt \u00e4r de \u00f6dmjukas f\u00e4rg. Ett av det engelska spr\u00e5kets ord f\u00f6r \u00f6dmjukhet \u00e4r humility.\u00a0 <\/em>Ordet kommer fr\u00e5n latinets humilis, vilket betyder p\u00e5 marken. <\/em>Grundordet f\u00f6r humilis \u00e4r humus, <\/em>stoft eller jord. Denna m\u00e4rkliga stoftblandning \u00e4r m\u00e4nniskan placerad i f\u00f6r att hon skall upph\u00f6ja den till ande. Det s\u00e4gs att det \u00e4r de \u00f6dmjuka som skall besitta jorden – de som formar och l\u00e5ter sig formas. \u00d6dmjuka, \u00f6desmjuka<\/em>\u00a0 m\u00e4nniskor som inte f\u00f6rverkligar sig sj\u00e4lva utan\u00a0 gestaltar sina \u00f6den, meningen med var och ens uppgift i tillvaron –\u00a0 och s\u00e5lunda sj\u00e4lv blir de m\u00e4nniskor, som det b\u00e4sta inom dem f\u00f6rutbest\u00e4mt dem att bli.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Om att tr\u00e4nga igenom<\/strong><\/p>\n

    Brunt \u00e4r genombrottets f\u00e4rg. Den bruna f\u00e4rgen handlar inte om upph\u00f6jdhet, renhet, eller fullkomlighet, utan om det vardagliga, det smutsiga och oklara: om envisheten, slitet och den molande motighet i vilken m\u00e4nniskan lever och ur vilken hon kan bryta sig loss och g\u00e5ng efter annan bryter sig loss. S\u00e5som blomman bryter sig igenom tillst\u00e5ndet i den tr\u00f6ga materien, eller r\u00e4ttare sagt: s\u00e5som den tr\u00f6ga materien – det smutsbruna stoftet –\u00a0 mottar budskapet fr\u00e5n blommans fr\u00f6 och frambringar en\u00a0 blomma i enlighet med detta budskap.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Att konfronteras med jorden \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r inte l\u00e4tt. Och den bruna f\u00e4rgen \u00e4r inte l\u00e4tt. Men i den finns sk\u00f6nhet f\u00f6rborgad – och f\u00f6rsoning.<\/p>\n

    ”Kyss jorden eftersom du har syndat mot den”,<\/em> sade Sonja till Raskolnikov, i Dostojevskijs ”Brott och Straff”, innan han skulle \u00f6verl\u00e4mna sig sj\u00e4lv till polismyndigheterna. ” Kyss jorden”…och<\/em><\/p>\n

    ”Han f\u00f6ll p\u00e5 kn\u00e4 mitt ute p\u00e5 torget, bugade mot jorden och kysste denna smutsiga jord med njutning och lycka”. <\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    F\u00f6r Raskolnikov,vars namn betyder splittraren, <\/em>var detta det f\u00f6rsta avg\u00f6rande steget mot helhet, en ny och f\u00f6r honom dittills helt ok\u00e4nd verklighet. I det smutsiga och oklara bruna kan en obeskrivlig inre sk\u00f6nhet uppst\u00e5: det undertryktas v\u00e4ntande liv. Det finns inte det djup av m\u00e4nsklig last eller irring som inte r\u00f6jer evighetens tungom\u00e5l – om \u00e4n i f\u00f6rvriden form. S\u00e5lunda \u00e4r det i det smutsiga bruna som de rena f\u00e4rgerna finns f\u00f6rborgade. D\u00e4r finns deras ursprung och d\u00e4r kan vi m\u00f6ta deras hemlighet. Det enda s\u00e4ttet att stiga upp\u00e5t \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r att s\u00e4nka sig, som Raskolnikov och s\u00e5som fr\u00f6et, som m\u00e5ste l\u00e5ta sig s\u00e4nkas i jorden.<\/p>\n

    M\u00e4nniskan \u00e4r vare sig \u00e4ngel eller dj\u00e4vul, men n\u00e4r hon f\u00f6rs\u00f6ker bli en \u00e4ngel, blir hon en dj\u00e4vul. Det \u00e4r v\u00e4l nog s\u00e5 att vi m\u00e5ste acceptera att Herrens \u00e4r himlarna, och att jorden \u00e4r given \u00e5t oss, och att i den finns ”den sk\u00f6nhet, som skall fr\u00e4lsa v\u00e4rlden” (Dostojevskij).<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Brunt \u00e4r sammansatthet och variationer<\/strong><\/p>\n

    Brunt \u00e4r n\u00e4ra besl\u00e4ktat med gr\u00e5tt, eftersom brunt i likhet med ”levande gr\u00e5tt” \u00e4r en f\u00e4rg, sammansatt av, inte som gr\u00f6nt av bara tv\u00e5, utan av flera andra f\u00e4rger. I likhet med den gr\u00e5 f\u00e4rgen utstr\u00e5lar de bruna f\u00e4rgerna d\u00e4rf\u00f6r lugn och harmoni, en vardaglig trygghet\u00a0 och v\u00e4rdighet, som stundom h\u00f6jer sig till en niv\u00e5, som man kan ben\u00e4mna ”f\u00f6rn\u00e4m”.<\/p>\n

    P\u00e5 grund av f\u00e4rgens komplexitet \u00e4r den o\u00e4ndligt variationsrik. Vi kan f\u00f6rutom helt neutrala bruna f\u00e4rgtoner\u00a0 tala om r\u00f6dbruna f\u00e4rger, gulbruna f\u00e4rger, brunrosa f\u00e4rger, brunlila f\u00e4rger , allt eftersom deras tyngdpunkt f\u00f6rskjuts –\u00a0 och p\u00e5 gr\u00e4nsen till de gr\u00e5 f\u00e4rgskalorna kan vi tala om gr\u00e5bruna f\u00e4rger.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Exempel<\/strong><\/p>\n

    De bruna f\u00e4rgerna \u00e4r i likhet med de gr\u00e5 f\u00e4rgerna av s\u00e4rskilt stor betydelse f\u00f6r oss som planerar hus och st\u00e4der. Eftersom de \u00e4r sammansatta finns ju alla andra f\u00e4rger invikta i dem och kan s\u00e5ledes stegras p\u00e5 samma s\u00e4tt som vallmons intensivt r\u00f6da f\u00e4rg, bl\u00e5klintens bl\u00e5 f\u00e4rg, eller sm\u00f6rblommans gula f\u00e4rg\u00a0 \u00e4r en stegring av det som finns i den bruna, brunsvarta myllan. Brunt \u00e4r ju genombrottets f\u00e4rg.<\/p>\n

    Ett gott exempel p\u00e5 detta\u00a0 \u00e4r en interi\u00f6rsekvens i \u00f6vre v\u00e5ningen p\u00e5 Sjundby slott. Det mittersta rummet, som har en gr\u00e5brun f\u00e4rg, ansluts p\u00e5 ena sidan till ett rum med en intensiv rosa f\u00e4rg och p\u00e5 den andra till ett rum med en klar bl\u00e5 f\u00e4rg. Den sammanlagda f\u00e4rgverkan av\u00a0 livsbejakande, oskuldsfull rosa, v\u00e4rdigt gr\u00e5brunt, och bl\u00e5tt, fyllt med l\u00e4ngtan, \u00e4r oemotst\u00e5ndlig.<\/p>\n

    Ett annat exempel \u00e4r Jerusalem, den ”eviga” staden. Jerusalem \u00e4r likt Valetta uppbyggd av den sten, som finns tillg\u00e4nglig p\u00e5 platsen. I trakten av Jerusalem \u00e4r stenen gr\u00e5brun. Varje hus som uppf\u00f6rs h\u00e4r –\u00a0 m\u00e4nniskohus, eller gudshus, Hilton eller Knesset, synagoga eller moske\u00b4 – alla m\u00e5ste byggas i denna sten. Denna starka begr\u00e4nsning kv\u00e4ver emellertid inte, utan f\u00f6rl\u00f6ser ist\u00e4llet. S\u00e5lunda ser vi att en rikt artikulerad modern arkitektur f\u00f6rsonas med klagomuren\u00a0 genom det gemensamma ”eviga” grundmaterialet, och vi ser kyrkornas och moskeernas kupoler springa fram ur det gr\u00e5bruna stadslandskapet som blommor ur jorden – eller som om de s\u00e4nktes ned fr\u00e5n himlen likt \u00e4delstenar infattade i guld.<\/p>\n

    Brunt \u00e4r nyre\u00e4ssansens f\u00e4rg b\u00e5de i stenbyggnader och i tr\u00e4hus.S\u00e5 \u00e4r n\u00e4stan hela Norra Esplanaden i Helsingfors och viktiga byggnader vid Skillnaden\u00a0 ”uppf\u00f6rda” i variationer av bruna stenarter: granit fr\u00e5n Finland, sandsten fr\u00e5n Portugal och kalksten fr\u00e5n v\u00e4stra delarna av Atlasbergen.<\/p>\n

    Tr\u00e4husen m\u00e5lades i regel i brunt med m\u00f6rkare bruna lister, vars avfasningar ofta m\u00e5lades r\u00f6da, vilket f\u00f6rl\u00e4nar byggnaderna ett s\u00e4llsamt lyster.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    GR\u00c5TT<\/strong><\/p>\n

    Det som sagts om brunt g\u00e4ller i stor utstr\u00e4ckning \u00e4ven de gr\u00e5 f\u00e4rgerna. Dessa pr\u00e4glas dock\u00a0 i\u00a0 allm\u00e4nhet av ett st\u00f6rre lugn och en total avsaknad av lidelse. De\u00a0 varma gr\u00e5a f\u00e4rgerna i Thorvald Lindquists praktika <\/em>f\u00e4rgkarta bygger p\u00e5 tv\u00e5 pigment, gr\u00f6n eller obr\u00e4nd umbra, och brun eller br\u00e4nd umbra. De kalla gr\u00e5a tonerna f\u00e5s genom att bryta vitt med kimr\u00f6k, gulmylla och r\u00f6dmylla.<\/p>\n

    De gr\u00e5 f\u00e4rgerna har anv\u00e4nts s\u00e5v\u00e4l som fasadf\u00e4rger som interi\u00f6rf\u00e4rger.De \u00e4r oms\u00e4ttnigar av granit av olika val\u00f6rer och av den vulkanproducerade basalten (som p\u00e5 1000-talet anv\u00e4ndes som b\u00e4rande byggnadsdelar, ofta tillsammans med travertin), men \u00e4ven oms\u00e4ttningar av den etruskiska keramiken.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    VITT<\/strong><\/p>\n

    \u00a0<\/strong><\/p>\n

    ”Dess tigande stillhet \u00e4r icke d\u00f6d utan rik p\u00e5 m\u00f6jligheter”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Kandinsky<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Allt levande str\u00e4var mot f\u00e4rg. Allt som inte l\u00e4ngre \u00e4r levande drar sig mot vitt. Vitt \u00e4r en v\u00e4rld, d\u00e4r alla materiella egenskaper och substanser f\u00f6rsvunnit – och med dem \u00e4ven f\u00e4rgerna. S\u00e5 l\u00e4r oss naturen. N\u00e4r handen blir vit s\u00e5som sn\u00f6 av spet\u00e4lska, vet vi att d\u00f6dens krafter verkar.<\/p>\n

    Men vi vet ocks\u00e5 att vitt, insatt i ett sammanhang, representerar renhet och fullkomlighet\u00a0 –\u00a0 som n\u00e4r i uppenbarelsens \u00f6gonblick ”hans kl\u00e4der blev gl\u00e4nsande och mycket vita” – <\/em>och som hos liljan, eller som hos bruden, vars rena, obefl\u00e4ckade vita dr\u00e4kt inte representerar likgiltighet, utan gl\u00e4dje och f\u00f6rv\u00e4ntan.<\/p>\n

    Den tredje grundstenen i det nya Jerusalem, den vita och genomskinliga kalcedonen, s\u00e4gs st\u00e5 f\u00f6r barmh\u00e4rtighet och broderlig k\u00e4rlek.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Vitt \u00e4r som pausen<\/strong><\/p>\n

    Kandinsky s\u00e4ger att vitt motsvarar pausen i musiken, pausen, som ”endast f\u00f6r ett kort \u00f6gonblick avbryter det melodiska fl\u00f6det, men som inte inneb\u00e4r att utvecklingen \u00e4r definitivt genoml\u00f6pt”. <\/em>Pausen \u00e4r inte d\u00f6d,\u00a0 den \u00e4r skapande och rik p\u00e5 m\u00f6jligheter. Pausen \u00e4r rytmens f\u00f6ruts\u00e4ttning p\u00e5 samma s\u00e4tt som strukuren \u00e4r formens m\u00f6jlighet – och det \u00e4r pausen som inom oss framkallar egna klanger och ljud p\u00e5 samma s\u00e4tt som hela v\u00e5r varelse s\u00f6ker helheten genom komplementf\u00e4rgerna.<\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    Vi bygger med levande stenar<\/strong><\/p>\n

    Det finns inga rena, vita stenar i naturen. Eftersom allt levande str\u00e4var mot f\u00e4rg och eftersom stenarna i verklig mening \u00e4r en del av livsprocesserna\u00a0 – processer vari stenen reproducerar och uppr\u00e4tth\u00e5ller sig sj\u00e4lv – \u00e4r en vit sten inte m\u00f6jlig.<\/p>\n

    N\u00e4r vi bygger g\u00f6r vi det med levande stenar och det \u00e4r levande stenar vi oms\u00e4tter n\u00e4r vi m\u00e5lar.<\/p>\n

    Det rent vita m\u00e5ste vi d\u00e4rf\u00f6r materialisera, och vi g\u00f6r det enkelt genom att blanda br\u00e4nd umbra och obr\u00e4nd umbra i det vita. S\u00e5 uppst\u00e5r en sten fr\u00e5n Afrodites klippa p\u00e5 Cypern som ter sig s\u00e5 bl\u00e4ndande vit mot det turkosf\u00e4rgade, gl\u00e4djefyllda havet nedanf\u00f6r.<\/p>\n

    P\u00e5 samma s\u00e4tt som musikfl\u00f6det f\u00f6ruts\u00e4tter pauser, beh\u00f6ver f\u00e4rgsekvenser neutrala zoner. H\u00e4r spelar de vita materialiserade f\u00e4rgerna en stor roll. Tidigare f\u00f6rekom de mest i listverk, p\u00e5 d\u00f6rrar och i tak.<\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    SVART<\/strong><\/p>\n

    \u00a0<\/p>\n

    ”Det \u00e4r den mest klangl\u00f6sa…., och d\u00e4rf\u00f6r klingar ocks\u00e5 varje annan f\u00e4rg – ocks\u00e5 den svagaste – starkare och mer precist mot en svart bakgrund”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Kandinsky<\/em><\/p>\n

    ”F\u00f6rst kr\u00e4vs dock n\u00e5nting f\u00f6rtvivlat, ett l\u00f6sryckande, s\u00e5 att f\u00f6rst tomhet skapas. Tomhet: m\u00f6rk natt.”<\/em><\/p>\n

    \u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 Simone Weil<\/em><\/p>\n

    \u00a0<\/em><\/p>\n

    Svart \u00e4r d\u00f6d, kompakt motst\u00e5nd, det totala misslyckandet, f\u00f6rtvivlan.”Som ett intet t\u00f6mt p\u00e5 m\u00f6jligheter, som d\u00f6dens intet n\u00e4r solen slocknat, som en evig tystnad utan hopp och framtid – s\u00e5dan \u00e4r det svartas inre klang” (Kandinsky).<\/em><\/p>\n

    Men det \u00e4r d\u00f6den som ger den r\u00e5dande livssituationen dess inriktning och kvalitet. Den hj\u00e4lper oss att uppn\u00e5 det r\u00e4tta perspektivet p\u00e5 tid och tillvaro. I d\u00f6den som gr\u00e4nssituation, framtr\u00e4der antingen det tomma intet – en upplevelse som Kierkegaard kallar sjukdomen till d\u00f6ds, ”denna sjukdom i jaget att evigt d\u00f6, att d\u00f6 men dock icke att d\u00f6, att d\u00f6den d\u00f6” – <\/em>\u00a0eller s\u00e5 kommer vi i ber\u00f6ring med det som, trots och ovanf\u00f6r all f\u00f6rsvinnande v\u00e4rldslig tillvaro, egentligen \u00e4r.<\/em><\/p>\n

    S\u00e5 kan f\u00f6rtvivlans svarta – sj\u00e4lens dunkla natt – just genom att detta f\u00f6rtvivlade svarta \u00e4r m\u00f6jligt, bli en v\u00e4gvisare som pekar bortom v\u00e4rlden, p\u00e5 samma s\u00e4tt som varje f\u00e4rg klingar starkare mot en svart bakgrund. Vi skall heller inte gl\u00f6mma att kolet som i sitt amorfa tillst\u00e5nd \u00e4r det svartaste av m\u00f6rker och det mest ogenomskinliga, i sin kristallform – som diamant –\u00a0 \u00e4r det mest klara, genomskinliga och starkast ljusbrytande.<\/p>\n

    Rent svart – om man nu kan s\u00e4ga s\u00e5 – f\u00f6rekommer inte som byggnadsmaterial. Det svarta \u00e4r alltid brutet, oftast mot brunt, men \u00e4ven mot gr\u00e5tt, som exempelvis svart granit.<\/p>\n

    Som oms\u00e4ttning av tj\u00e4ra har en brunsvart f\u00e4rg traditionellt anv\u00e4nts p\u00e5 knutbr\u00e4der, och d\u00f6rrar – samt, som oms\u00e4ttning av tj\u00e4ra och koppar,\u00a0 p\u00e5 pl\u00e5tar, r\u00e4nnor och andra metalldelar. Det svarta har h\u00e4r en of\u00f6rliknelig f\u00f6rm\u00e5ga att artikulera fasader och ge klang \u00e5t fasadernas f\u00e4rger.<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

    \u00a0INTRODUKTION ”ty sannerligen g\u00f6mmer sig konsten i naturen,den som kan dra fram den, han har den” (D\u00fcrer) Den kulturella utvecklingen \u00e4r till alla delar beroende av\u00a0 att m\u00e4nniskan bygger hus , byar och st\u00e4der. Odlingen av s\u00e5v\u00e4l gr\u00f6da som m\u00e4nskliga … L\u00e4s mer →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[7],"tags":[11],"class_list":["post-148","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-ovriga-texter","tag-farg"],"aioseo_notices":[],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=148"}],"version-history":[{"count":5,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":163,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/148\/revisions\/163"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=148"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=148"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/www.wingren.fi\/roger\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=148"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}